Vad ni än ber om.

Vi läser i Johannesevangeliet 14:13-14 att om vi ber om något i Jesu namn, vad som helst, så ska vi få det. Här tänkte jag som nybliven troende att allt betydde allt, om jag alltså bad om en miljon så skulle jag få en miljon. Eller om jag bad om en ny teve så skulle jag få en ny teve. Det behöver inte heller bara handla om materiella ting, det kan vara att be över framgång i arbetet, frihet från sjukdom, att människor ska behandla mig bättre eller vad det nu än kan vara för något man vill ha av Gud.

Men jag har insett att det är mycket mer komplicerat än så. Jag har lärt mig att vi måste läsa bibeln i kontext. Vi kan inte bara läsa en vers och sedan bygga en lära kring den utan att förstå kontexten i vilken versen förekommer. Inom exegetiken så brukar man prata om flera olika lager av kontext. Den närmaste kontexten versen befinner sig i, alltså de närmst liggande verserna före och efter, det större sammanhanget i boken och i vissa fall bokens plats i kanon. Man pratar också om historisk kontext, men det lämnar vi därhän för stunden.

Därför behöver vi läsa några verser tillbaka i Johannes för att få en bättre förståelse av vad som sägs. Texten förekommer i vad man på engelska kallar för ”Jesus’ last discourses” eller ”Jesus’ last farewell discourses”. Vi skulle kunna översätta fritt och kalla det för Jesu sista samtal. Detta eftersom det händer alldeles innan Jesu korsfästelse. I kapitel 12 så får vi reda på att detta är veckan innan påsk och att Jesus är med sina lärjungar i Jerusalem för att fira högtiden. I kapitel 13 specificerar Johannes det till att vara ”strax innan påskhögtiden”. Här äter de en måltid, som troligen är densamme som när nattvarden först instiftades, även om det inte nämns uttryckligen här. Jesus tvättar också sina lärjungars fötter som en symbol för dem att vara tjänare eftersom han först har tjänat dem. Judas beger sig i väg för att förråda Jesus och då börjar Jesus samtala med sina lärjungar, detta fortlöper in i kapitel 14. Han berättar att han snart ska gå till Fadern och förbereda plats åt lärjungarna och att han ska komma åter och hämta dem senare. I detta blir lärjungarna lite förvirrade och förstår inte vart han ska gå, varpå de börjar diskutera vem Fadern är. Filippus vill att Jesus ska visa dem Fadern, varpå Jesus svarar att om Filippus har sett Jesus så har han också sett Fadern för dom båda är ett.

Och här finns nyckeln till att förstå vad Jesus menar med bön i hans namn:

Tror du inte att jag är i Fadern och att Fadern är i mig? Orden jag talar till er säger jag inte av mig själv. Fadern bor i mig och gärningar är hans verk. Tro mig: jag är i Fadern och Fadern är i mig. Och kan ni inte det, tro då för gärningarnas skull. Jag säger er sanningen: Den som tror på mig ska göra de gärningar som jag gör. Och större än så ska han göra, för jag går till Fadern. Och vad ni än ber om i mitt namn ska jag göra, för att Fadern ska bli förhärligad i Sonen. Om ni ber om något i mitt namn, ska jag göra det. (14:10-15)

Jesus säger här att det inte är hans egna ord eller gärningar, utan det är Faderns. Det betyder att Jesus underkastar sig Faderns vilja! Han försöker inte komma med en egen agenda utan han följer den order han har fått. Fadern bor i Jesus, och vi vet att Kristus bor i oss som tror på honom genom Guds Ande. Alltså har vi samma relation till Jesus som Jesus har till Fadern genom pånyttfödelsen – vilket Jesus bekräftar i verserna som kommer efter den här texten (14:16ff).

Den som då tror på Jesus ska göra de gärningar som HAN gör. Det är alltså samma förhållanden här, Jesus underkastar sig Fadern och vi underkastar oss Jesus. Det visar sig alltså att ”allt vad ni ber om” inte är synonymt med ”allt vad ni önskar er” utan snarare betyder: ”När ni underkastar er mig och tror på mig så ska jag göra Faderns gärningar igenom er”.

Om man som jag läser i SFB15 så har man i det här sammanhanget gjort en olycklig styckesindelning. Man har satt rubriceringen ”Jesus lovar sända Hjälparen” från vers 15 och framåt, där texten talar om hur Jesus ska skicka Anden till lärjungarna. Men vers 15 börjar med ett ”Om” som inte tycks passa ihop med det ”och” som vers 16 inleds med.

Om ni älskar mig håller ni fast vid mina bud. Och jag ska be Fadern, och han ska ge er en annan Hjälpare som ska vara hos er för alltid

Läser man dessa två verser tillsammans ser de inte ut att höra ihop. ”Älska mig, håll mina bud så ska jag be Fadern som ska sända Hjälparen”. Så står det inte där, men det är lätt att få den känslan eftersom det är under en ny rubrik. Men man formulerar sig inte i Om och Och på det sättet.

Och vad ni än ber om i mitt namn ska jag göra, för att Fadern ska bli förhärligad i Sonen. Om ni ber om något i mitt namn, ska jag göra det. Om ni älskar mig håller ni fast vid mina bud. Och jag ska be Fadern, och han ska ge er en annan Hjälpare som ska vara hos er för alltid

Läser man dessa tre verser (13-16) tillsammans på det här sättet istället känns det mer troligt att bönen som sker i Jesu namn har en klausul, alltså: Om vi ber om något i Jesu namn och samtidigt älskar honom och håller hans bud, då ska han sända en hjälpare som ska fungera på samma sätt för oss som Fadern fungerade för Jesus. Jesus underkastade sig helt Faderns vilja och tillät honom att göra jobbet, alltså ska vi underkasta oss Jesus och låta honom göra jobbet.

I nästkommande kapitel fortsätter Jesus det här resonemanget. Den här gången tar han liknelsen av att han är vinstocken och vi är grenarna. Här förtydligar Jesus att vi inte kan göra något utan honom: ”Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, så bär han rik frukt. Utan mig kan ni ingenting göra.” (15:5) Vi har fått förmånen att följa med på Guds vägar och när vi vandrar på dem är ingenting omöjligt, men utan honom kan vi inte göra någonting som har något evigt värde. Vi kan fortfarande göra saker, men vi kan inte göra Guds saker – för det kräver att det är Gud som gör dem! Vi ser alltså att ”Vad ni än ber om” inte betyder ”vad ni än önskar” utan snarare: ”När ni följer mig (Jesus alltså!), såsom jag följer Fadern då kommer alla era böner ha framgång för att ni underkastar er min vilja istället för att gå er egen väg.”

Erfarenheter av ångest.

 

Jag satt och skrollade lite i en grupp för människor som tror på Kristus och lider av ångest och tänkte att jag kanske skulle ta och dela med mig av mina erfarenheter – så varför inte göra det i bloggform?

Inledningsvis skulle jag vilja understryka att det inte finns någon fördömelse från min sida överhuvudtaget mot människor som lider av ångest – intentionen med det här inlägget är att få sprida lite hopp.

Sista åren innan jag blev frälst (vilket hände våren 2011) led jag av sporadiska panikångest-attacker. Dom kom egentligen inte väldigt ofta. Däremot fanns alltid en latent ångest, en rädsla för att en attack skulle bryta ut. Jag har förstått i samtal med andra att mina attacker var ganska lindriga i jämförelse med vissa. När en attack kom kunde jag känna att jag var tvungen att fly, springa ut och få luft, tända en cigarett (vilket förövrigt aldrig hjälpte). Det var som om jag fick tunnelseende och världen rasade in över mig. Tanken ”nu kommer jag dö” var alltid närvarande vid dessa tillfällen. Dock har jag varit skonad alla tryck för bröstet och andra kroppsliga manifestationer.

Jag hade väldigt svårt att sova. Jag hade sett en dokumentär av Carl Sagan – Cosmos. Den tog upp universums historia ur ett rent ateistiskt perspektiv. För mig blev det för mycket, jag förstod min litenhet och hur betydelselöst livet var. Jag blev livrädd för att dö och upphöra att existera. Jag låg och tänkte på det här många långa timmar om nätterna. Jag började lyssna på ljudböcker och musik tills jag somnade, bara för att få tankarna på annat.

När jag sedan mötte Jesus så insåg jag att jag faktiskt kommer existera evigt – inledningsvis gjorde det mig inget att det kunde röra sig om helvetets eldar. För mig var det bättre än icke-existensen. Jag har ännu inte lyckats riktigt greppa det enorma löftet om att jag kommer få leva hos honom i evighet. I det ögonblicket när jag kom till tro så försvann min ångest helt och hållet! Jag hade inte längre någon dödsångest och panikångest-attackerna försvann. Helt av nåd, helt utan min förtjänst. Jag är väldigt tacksam för det!

Jag har haft ett par ångest-attacker efteråt ändå, men det har varit i ”extremfall”. Ett tillfälle var 2012 när jag följde med ett gäng på missionsresa till Kenya – det finns mycket att berätta om denna resa! Den första dagen vi var där så satt vi på ett typ av café och drack Coca Cola (cola finns överallt, det är nästan sjukligt!). Alla nya intrycken, värmen, kulturchocken, sanden och vetskapen om att jag var hundratals mil hemifrån föll in över mig och jag fick grov ångest. Jag såg mig över bordet där min vän Simon satt och jag bad honom, som av reflex, att läsa psalm 23 för mig. När han gjorde det så kände jag hur ångesten, vers för vers släppte. Ett så otroligt fint mirakel – inte bara för att Jesus tog min ångest men han lärde mig också något viktigt om Bibeln. Nämligen att det finns faktisk kraft däri.

Långt senare så skulle jag predika i en fin liten kyrka utanför Sundsvall. Jag hade min predikan förberedd och klar! Men under lovsången alldeles innan jag skulle kliva upp så känner jag i mitt inre en viskning ”Jag vill att du ska berätta om hur du har blivit av med din ångest.” Ibland så är även jag lydig! Jag lyckades baka in ovanstående berättelser i min predikan, det kändes verkligen att Gud var med den kvällen. Efteråt så kommer en man fram till mig som jag aldrig har sett förut. Det är en ganska liten församling och jag känner människorna ganska väl så jag var lite förvånad över ett nytt ansikte. Han var väldigt berörd och han berättade för mig att undertiden som jag predikade så hade Gud steg för steg lyft av honom hans ångest som han hade burit på i många långa år!! Jag blev helt paff!

Så varför vill jag skriva om det här nu? Jag tyckte mig höra samma viskning ”skriv ett blogginlägg och berätta!” Så jag skrivet inte ett dugg för att jag ska verka häftig eller duktig på något vis! Jag skriver inte heller för att trycka ned någon som har bett om frihet från ångest och inte upplevt genombrott än. Jag skriver för att jag hoppas att det kan få inge hopp, att Gud faktiskt verkar och att han bryr sig om oss och våra känsloliv.

Det bör tilläggas när man pratar om det här ämnet, att det inte är något fel att lida av ångest. Det gör en inte till en sämre kristen eller sämre människa för den delen. Det finns tusen och en orsaker till varför vi lider av ångest och det vore naivt att säga att bara en bön skulle ta bort alltihopa. Samtidigt vill jag aldrig ta bort möjligheten att Gud svarar på bönen! Det viktiga är att förstå att Gud kan vända på allt lidande till något vackert. Det går oss ofta förbi idag men Gud själv led av ångest! När Kristus bad inför sin korsfästelse i Getsemane så drabbades han av så svår ångest att han svettades blod! Han visste vad han skulle utstå de kommande dagarna. Det var inte bara hånen, de falska anklagelserna, slagen eller ens själva korset som skrämde honom mest. Nej, som jag ser det var det som skrämde honom mest att han skulle ta på sig våra synder – faktiskt, fysiskt, själsligt och andligt! Han bar bokstavligen hela världens lidanden på sig. Detta för mig är en tröst på så många plan, inte minst för att det betyder att Hebreerbrevets ord gäller oss som har haft eller har ångest: ”Vi har inte en
överstepräst som inte kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som har varit frestad i allt liksom vi fast utan synd. Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid” (Heb 4:15-16). Han har medlidande med oss! Han vet hur det känns och han är med oss mitt i allt det där. Genom Guds kraft tror jag också att vi kan på ett liknande sätt bära vårt lidande. Gud har en plan för våra liv som är långt bortom vårt förstånd – men han har lovat ”Allt kommer samverka till det bästa” (Rom 8:28). Det innebär att allt vi går igenom, vad det än är, kommer Gud på något förunderligt sätt lyckas vända till något vackert.

 

Han mättar ditt begär med sitt goda.

John Piper är en känd predikant från USA, han har en synvinkel på kristen tro som han kallar för ”Christian Hedonism”. Kristen Hedonism. Det kan tyckas underligt att blanda dessa termer, men han har en god poäng i botten av det hela. För det första ska vi inte blanda ihop Hedonism med Hedendom. Hedonism går ut på att söka den störta möjliga njutningen i livet medan Hedendomen är synonymt med Asa tro, dvs det dom gamla vikningarna trodde på.

Pipers one-liner I botten av det här är ”God is most glorified in us when we’re the most statisfied in him”. Gud blir som mest förhärligad i oss när vi är som mest tillfredsställda i honom. Gud har skapat oss för sin egen äras skull (Jes 43:7), så det är något vi bör eftersträva. Vi tänker oss ofta att Gud är en tyrann som vill förslava alla jordens folk och sitta som enväldig kung och ta åt sig all ära. Men det är inte en ärlig bild av vem Gud är. Om han hade varit en tyrann så hade hela jorden redan varit under hans välde, eftersom att han är allsmäktig så är det inget problem för honom att få till det. Han är dock en gentleman som ger oss en fri vilja och som snarare charmar oss till sig själv än tvingar dit oss. Han vill att vi ska älska honom uppriktigt och ärligt. Gud är allsmäktig och ursprunget till allt som är gott så Han förtjänar att äras, inte för att han är en tyrann eller kung som stjäl makten utan för att han har all makt, vishet och godhet i sin hand redan.  När Piper kommer med ett sådant påstående ställs därför den tidigare synen på ända. Gud blir som mest förhärligad eller ärad i oss, när vi är som mest tillfredsställda i honom. Om Gud verkligen är god och det godaste finns det heller inget annat som kan överträffa honom i tillfredsställning. Det betyder att vi inte bör underkasta oss Gud av tvång och med gnäll. Utan att vi får låta Gud uppfylla oss så att vår glädje spiller över. När Gud får göra sina stora under med sin mäktiga kraft i oss så kommer det ge oss tillfredsställelse! Vi försöker fylla oss med allt möjligt annat för att nå upp till det här, men som Todd White en gång sa ”There is no high like the most high”.

Av David. Lova Herren, min själ! Hela mitt inre, prisa hans heliga namn! Lova Herren, min själv, och glöm inte allt gott han gör – han förlåter dig alla dina synder och botar alla dina sjukdomar, han friköper ditt liv från graven och kröner dig med nåd och barmhärtighet, han mättar ditt begär med sitt goda så att du blir ung på nytt som en örn. – Ps 103:1-5

Här skriver psalmisten till sig själv: Lova Herren, min själ. Han har förstått att det finns en djup tillfredsställelse i Gud. Men han, likt oss, kanske har en dålig dag, vecka eller månad och känner inte för att ge Gud äran. Men han säger till sig själv att ändå ställa in sig på att ge Gud äran. Job gjorde likadant när han blev testad av Djävulen, han ställde in sig på att ära Gud, och genom många om och men fick han möta Gud. Då yttrade han dom fantastiska orden: ”Förut hade jag bara hört talas om dig, men nu har jag sett dig med egna ögon.” (Job 42:5). Job fick möta honom som är ursprunget till allt gott, och det förändrade hela hans liv. Det handlar inte om att bara ignorera alla dom problem eller bördor som kommer i livet utan om att ha en inställning av förväntan på att Gud kommer låta allt det där samverka till det bästa (Rom 8:28). Dessutom lovar Gud oss att vi får komma till honom med våra önskningar och vår klagan, men vi bör inte stanna där utan lämna våra önskningar och bördor hos honom som kan uppfylla allt vad som är gott och förkasta det som är ont. Vi ibland behöva säga till oss själva: ”Lova Herren, det är värt det, Han är värd det, det kommer visa sig att det är det klokaste jag kan göra.” Psalmisten lämnar oss inte hängande utan ger en rad skäl till varför vi kan ära Herren även när det känns tufft. ”Glöm inte allt gott han gör” där gör är i nutid, inte vad han har gjort, utan vad han gör. Han förlåter synder, han botar sjukdomar (om än på andra vägar än vi tänker oss), han ger oss liv efter döden. Och till sist: ”Han mättar ditt begär med sitt goda”.

Problemet med begär är att vårt mänskliga begär har blivit förvridet. Som jag tidigare nämnde gör det så att vi vill fylla upp ett tomrum med en rad olika saker. Shopping, droger, kickar, pengar, mat eller vad det nu kan vara. Vi blir också djupt förälskade i våra begär och vi vill inte gärna släppa taget om dem. Om någon exempelvis älskar mat mer än Gud blir det väldigt svårt att gå in i en tid av fasta för att uppoffringen är för stor. Därför pratar Jesus om omvändelse. Nu finns det många fler djup i det begreppet än så, men en del av det är att släppa taget om det där som vi älskar och vända oss till honom istället. Om vi nu tror att Kristus offrade allt det goda som han hade hos Fadern för att få vara med oss, så kanske vi kan tänka oss att offra lite av det goda världen erbjuder också. Begäret i sig självt är inte fel, men det är trasigt och förstört. Vi behöver bli helade på det området, vi behöver få smaka och känna att Guds tillfredsställelse är väldigt god (ps 34:9). Det är inte världens goda Gud erbjuder oss, utan sitt goda. Jag tror att det innebär mer av honom själv, eftersom det inte finns något bättre än Gud finns det heller inget bättre vi kan önska oss.

Lita på Herren och gör det goda, bo i landet och lev i trofasthet, och ha din glädje i Herren . Då ska han ge dig vad ditt hjärta begär. – Ps 37:3-4

Psalm 37:3-4 talar också om det här ämnet med tillfredsställelse. Vers tre kommer med en avgörande poäng ”Lita på Herren”. Utan att lita på honom, så kommer vi inte att komma till honom och tro honom om gott. Vi måste lita på att han är den han säger att han är och att han vill mätta oss med sitt goda. ”Utan tro är det omöjligt att behaga Gud, för den som kommer till Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom” (Heb 11:6). Psalmisten ger oss här 5 punkter som sedan resulterar i ”då-et” som kommer i slutet av verserna. Men vi fokusera på den 5e saken här. ”Ha din glädje i Herren. Då ska han ge dig vad ditt hjärta begär”. Detta knyter in i det vi tidigare har talat om, nämligen att vi ska vara uppfyllda och tillfredsställda av Gud själv. Det här är en, som jag gillar att kalla, uppåtspiral. Om vi har vår glädje i Gud ska han ge oss vad vi begär, vårt begär är Gud och därför gläder vi oss i honom och då ger han oss vad vi begär.

För att få uppleva det här måste vi släppa taget om världens goda och låta Gud uppfylla oss med sitt goda. Jag tror också det finns en aspekt av att söka honom för att få uppleva hans goda. Jag tror inte att vi kan dra ned hans goda ur himlen på något vis, men jag tror utifrån Heb 11:6 att Gud lönar dem som söker honom. Om vi känner att vi inte vill släppa taget om det världsligt goda kan vi alltid be Gud om den nåden att han låter sin vilja ske i oss, att han hjälper oss och gör det vi inte kan göra själva så att vi kan släppa det. Hjälp mig vilja att vilja släppa taget Gud! Bibeln är full av löften från Gud och om vi verkligen tror att han är till och att han lönar oss när vi söker honom så är det väl värt att ta reda på vilka dessa löften är. Det gör också, när vi får tag i sanningen om Gud, att han är god, pålitlig och trofast att när vi ber ”Låt din vilja ske” så gör vi inte det av tvång eller med en klump i magen, utan med en stor förväntan på vad Pappa Gud kan göra härnäst.

 

Bibeln

Jag virrade omkring i öknen, ömsom på väg, ömsom vilse.

Hungrig och törstig föll jag utmattad till marken, natthimlen var svart och talade i sin tystnad om ingentingets ödesdigra verklighet.

Men så kom du.

Du ledde mig till brunnen, till den evigt klara källan och för första gången i mitt liv fick jag dricka mig helt mätt.

Natthimlen har nu ändrat sin färg och blivit till dag, öknen har blivit en oas.

 

Så är Guds ord för oss. Det är som en klar källa med rent vatten. Så var det också för mig när jag först fick tag i tron på Jesus och förstod djupen i Bibeln. Innan jag kom till tro så läste jag Bibeln halvhjärtat och tyckte att det som stod där var idiotiskt.

Men efter jag förstod att Gud var på riktigt och när jag hade inlett en relation med honom så fick jag en upplevelse, en helt vanlig dag på bussen. Jag läste Bibeln och Gud talade till mig. Det var då verkligen som om jag vandrat omkring i en öken hela mitt liv utan vatten och nu äntligen fick jag släcka törsten.

Jesus drevs av Anden ut i öknen, efter 40 dagar blev han till sist hungrig efter att varit utan mat under hela den långa tiden. Då visar sig Satan för honom och frestar honom: ”Om du är Guds Son, så befall att de här stenarna blir bröd.” Ett ganska gott förslag för någon som är hungrig efter 40 dagars fasta. Det skulle vara svårt att mostå möjligheten att få äta. Men Jesus svarar honom på ett förvånande sätt: ”Jesus svarade: Det står skrivet: Människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun.” (Matt 3:1-4)

Jesus är väldigt tydlig med att Guds ord är viktigare än mat. Och uppenbarligen var det färdigdiskuterat med den här kommentaren också, för efter detta går Djävulen vidare till nästa frestelse.

Jesus citerar här en gammal vers:

”Alla de bud som jag i dag ger dig skall ni vara noga med att följa för att ni må leva och bli talrika, och för att ni må komma in i och ta i besittning det land som Herren med ed har lovat era fäder. Kom ihåg hur Herren , din Gud, i fyrtio år ledde dig hela vägen i öknen för att ödmjuka dig och pröva dig och så lära känna vad som var i ditt hjärta, om du skulle hålla hans bud eller inte. Han ödmjukade dig och lät dig hungra, och han gav dig manna att äta, en mat som varken du eller dina fäder kände till, för att han skulle lära dig förstå att människan lever inte bara av bröd, utan av allt som utgår från Herrens mun.  Dina kläder blev inte utslitna och din fot svullnade inte under dessa fyrtio år.  Du skall veta i ditt hjärta att Herren , din Gud, fostrar dig, så som en man fostrar sin son, och du skall hålla Herrens , din Guds, bud så att du vandrar på hans vägar och fruktar honom.” (5 mos 8:1-6)

I det sammanhanget är det Mose som talar till Israels folk och påminner dem om vad Gud gjorde med dem i öknen. Det är väldigt intressant att läsa ”Han ödmjukade dig och lät dig hungra… för att…” Det finns så klart flera anledningar till ökenvandringen. Men uppenbarligen var en väldigt viktig punkt för Gud att lära Israel att förstå detta att människan inte bara lever av bröd utan av allt som utgår från Herrens mun.

Jesus kommer tillbaka till ämnet om bröd två kapitel längre fram i Matteusevangeliet. Personligen är jag övertygad om att han inte enbart talar om det jordiska brödet där, just eftersom ”Människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun” föregår det med bara några få kapitel.

Kapitel 6 handlar om en personlig relation med Gud. Jesus tar upp flera saker som relaterar till att ta egen tid med Gud. Hur varken fastan eller hur bönen ska göras i det öppna bara för att vi ska få synas och visa hur duktiga vi är. Nej det viktigaste är ensamtiden, den intima relationen med Gud när ingen annan hör eller ser. Jag tror också det är vad ”samla skatter i himlen” handlar om.

Här kommer en av Bibelns mest kända passager, människor som inte ens tror på Gud har dessa verser memorerade. Jag pratar om ”Fader vår”, bönen som Jesus lär sina lärjungar att be. Vi ska inte gå in för mycket på den här och nu, för det finns mycket att säga om den. Det som är intressant för oss nu är:

”Ge oss i dag vårt dagliga bröd.” (Matt 6:11)

Som sagt så syftar inte det här brödet enbart på vårt behov av mat. Jag tror det syftar till vårt dagliga ord ifrån Gud. Vilket också knyter samman med kapitel 6 tema om den personliga relationen. Vi behöver få bli fyllda i vår andliga mage genom att få höra ifrån Gud varje dag.

Gud talar primärt till oss genom sitt ord.

Johannesevangeliet 1:1-18 lär oss att Jesus är Guds ord.

Hebreerbrevet 1:1-2a: fortsätter på samma linje: ”I forna tider talade Gud många gånger och på många sätt till fäderna genom profeterna, men nu i den sista tiden har han talat till oss genom sin Son.”

För mig blir det därför ännu tydligare att det handlar om en relation, en relation till Gud i Jesus där vi både talar och lyssnar. Med betoning på lyssnar – vi har lätt att pladdra på och glöma bort att Gud lever och vill svara oss.

Vad händer med Bibeln då?

Jesus säger till judarna i Joh 5:39: ”Ni forskar i Skrifterna , för ni tror att ni har evigt liv i dem. Det är just de som vittnar om mig.”

Och Paulus försäkrar sin lärjunge Timoteus:

”Du känner från barndomen de heliga Skrifterna som kan göra dig vis så att du blir frälst genom tron på Kristus Jesus. Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, tillrättavisning, upprättelse och fostran i rättfärdighet, så att gudsmänniskan blir fullt färdig, väl rustad för varje god gärning.”
 (2 tim 3:15-17)

Så Bibeln är Guds ord, men Jesus är Guds levande ord. Precis som det var för mig innan jag blev troende och biblen var ’död’ så behöver Gud alltid uppenbara sitt levande ord genom Bibeln för att det ska ta skruv. Och det sker i relation med honom.

Det finns en till viktig aspekt av Guds ord som vi behöver få tag på. Den finner vi i ett annat välkänt bibelställe, nämligen:

”Ta emot frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord.” (Ef 6:17)

Versen ingår i ett längre resonemang kring Guds vapenrustning, ett spännande ämne som vi inte heller ska gå in på nu.

Guds ord är ett Andens svärd. Det är alltså något vi kan gå till attack med. Tack och lov är inte våran tro baserad på att vi måste strida med fysiska svärd. Men det pågår ett krig som bara kan besegras med Andens svärd. Det kriget härjar i våra sinnen och står mellan sanning och lögn. Bibeln är Guds sanning och med den kan vi stå emot lögnen – precis som Jesus gör i Matteus 3. Han svarar Djävulen med uppenbarade sanningar ur Guds ord.

Det finns mycket mer att säga om vad Bibeln är. Det jag försöker få fram här är dock vikten av att tillägna sig Guds ord dagligen i relation med honom som har dött och uppstått för oss.

Än en gång klingar orden i mina öron ”Vi måste våga tro på det vi tror på.” Om vi verkligen tror på att Jesus är den Bibeln säger att han är då behöver vi ta Guds ord på största allvar.

 

”Smaka och se att Herren är god.”

-Psalm 34:9

Tecken och Under skall följa dom som tror!

Jag hamnar ofta i samtal med icke-troende som uttrycker sig ungefär så här ”Om x eller y hände då skulle jag tro på Gud” Eller ”Jag har bett om a eller b händer då ska jag tro”.

Ingen av oss vill tro i ett vakum. Blind tro är något ateister hånar troende för att ha, att man inte har något att backa upp sina påståenden med. Efter jag kom till tro så började jag filosofera en del på hur saker och ting inom tron kan vara rationella. Det ledde mig till ett ämne inom kristendomen som kallas för ”apologetik” vilket är en vetenskap som jobbar med att försvara den kristna tron. Där finns det mänger av argument och underlag att hämta som underbygger tron.

När vi läser apostlagärningarna kan vi se att dom första kristna försvarade sin tro när dom predikade, dom debatterade mot ledande värlsbilder under den tiden. Och stor del av resterande texter debatterar spänningen mellan judendom och kristen tro. Så det finns helt klart en aspekt av apologetik som till hör det kristna livet. Petrus skriver i sitt första brev: ”Var ständigt beredda att svara var och en som ber er förklara det hopp ni har. Men gör det ödmjukt, med respekt och ett rent samvete, så att de som talar illa om ert goda levnadssätt i Kristus får skämmas för sitt förtal” (1 pet 3:15). Ordet för förklara här är i grekiskan ” ἀπολογία” (apologia), det är därifrån apologetik får sitt namn.

Och visst är det så att även Jesus diskuterar en del, men i hans fall upplevs det mer som att han berättar hur saker och ting är med en auktoritet – han verkade alltid ha klokrena svar på tal. Det är också vanligt att han svarar människor utifrån deras hjärtas tankar istället för vad dom säger med munnen.

Det räcker dock inte för många svenskar idag att bara höra om Guds ord, man tänker ”din sanning är din sanning” och släpper det sen.

Men Jesus säger till oss som tror:

”Tro mig: jag är i Fadern och Fadern är i mig. Och kan ni inte det, tro då för gärningarnas skull. Jag säger er sanningen: Den som tror på mig ska göra de gärningar som jag gör. Och större än så ska han göra, för jag går till Fadern. Och vad ni än ber om i mitt namn ska jag göra, för att Fadern ska bli förhärligad i Sonen. Om ni ber om något i mitt namn, ska jag göra det.” (Joh 14:11-14)

  1. Tro mig! han uppmanar oss att bara tro utifrån vem han är.
  2. Men om vi inte kan det, så tro för gärningarnas skull.
  3. Och sanningen är: Dom som tror på Jesus ska göra de gärningarna han gjorde OCH STÖRRE.
  4. Syftet är att Gud ska bli förhärligad.

Vi bör som kristna alltså ha ett trumfkort, ett ess i rockärmen: Tecken och under.

Jag har haft privilegiet att få vara med om en hel del under. Det har en tendens till att ändra karaktären av samtalet man har med en otroende när de blir helade eller liknande.

När jag var i Kenya så skulle vi gå ut två och två i byarna och predika om Jesus. Första byn som jag kom till så sa dom redan påväg in ”NO PREACHERS”. Dom verkade vara less. Men för mig var det ganska skönt, för jag var ganska feg i att predika på den tiden och ville hellre be för folk. Så vi sa att vi kunde be om dom hade något behov istället. Och dom bar fram en lam kvinna till oss som inte kunde gå. Vi bad för henne och genom Guds nåd fick hon tillbaka sina ben. Efter det så ville alla ha bön och höra om Jesus.

Vid ett annat tillfälle så var jag och predikade i en liten kyrka (hemma i Sverige!) och jag upplevde alldeles innan jag skulle gå upp i podiet att jag skulle tala om min resa med ångest. Jag hade ett annat ämne förberett, men lyckligvis gick det bra att smälta samman dem. Så jag pratade om hur Jesus har befriat mig från mina panikångest attacker. Jag har predikat på det där stället flera gånger innan och efter, men just vid det där tillfället var det ett gäng människor jag inte kände igen sen tidigare. Efter jag hade predikat klart och mötet var slut kom en man fram till mig och berättade att under tiden som jag pratade hade Jesus befriat honom från sin ångest. WOW.

Det här är bara två exempel från min erfarenhet, för mig bekräftar det vad Jesus säger. När vi följer honom och tror på honom ska också hans kraft följa oss.

Tro är enormt viktigt när det kommer till att be för människor. Ordet för tro i grekiskan är ”πίστις” (pistis) och är mycket rikare än vårt ord ”tro”. Det syftar främst till ett förhållande mellan en patron och dess tjänare. Tjänaren får arbete, husrum och mat hos patronen – i vissa fall även lite fickpengar. Dessa tjänare hade utan detta varit arbetslösa och således hemlösa. Det som krävdes i gengälld var πίστις. En typ av tillit och vördnad inför sin herre. Det visar alltså på en stark anknytning mellan de två parterna. Engelskans ”Faith” är också något bredare än svenskans tro. Man gör där skilland på tro – beleif och tro – faith. Och faith översätts bäst till tillit. ”Tro mig, det kommer gå väl!” Exempelvis.

Det är en sådan hängiven tro som Jesus vill ha. Han vill att vi ska anknyta oss till honom starkt och innerligt tro att han är med oss och att han kan verka dessa tecken och under genom oss. Den här typen av tro och tillit kommer genom att spendera tid med Jesus och lyssna till honom – och givetvis att lyda.

Även om man inte tror för hans ords skull så börjar man tro när man är med om mirakel, tillexempel sådana jag nämde ovan.

Vi har fått priviliget att följa Jesus och se honom göra sådana där häftiga grejer.

Men  vi får inte glömma syftet.

Syftet är att fadern ska bli förhärligad, inte att vi ska ha häftiga historier att berätta. Syftet är att älska människor inte att det ska ske mirakel (1 kor 12).

Men miraklen kan ändå få finnas där för att underbygga tron. Vilket är fantastiskt, när våra ord inte räcker till längre så kan Gud få backa upp oss med sin kraft.

Jag vill nämna en viktig läxa jag har lärt mig i samband med det här. I Jakobsbrev kapitel 5 står det: ”Ni vill ha men får inget, ni mördar och avundas men vinner inget. Ni kämpar och strider men har inget, därför att ni inte ber. Ni ber men får inget, därför att ni ber illa – för att slösa bort det på era njutningar.”

Utifrån detta får vi fram tre saker: 1. Vi måste be. 2. Vi måste be på rätt sätt 3. Vi ska inte be själviska böner.

En klok man sa en gång ”Om du vill se sjuka bli helade så måste du be för sjuka.” Och så enkelt är det. Vi måste be, men vi måste också be som Jesus föreskriver – i enlighet med hans vilja och för att fadern ska förhärligas, inte själviskt för endbart våran egen vinnings skull.

Luk 7:20-23

”Männen kom till Jesus och sade: ”Johannes Döparen har sänt oss till dig för att fråga: Är du den som skulle komma? Eller ska vi vänta på någon annan?”

Just då botade Jesus många från sjukdomar, plågor och onda andar och gav många blinda synen tillbaka. Han svarade dem: ”Gå och berätta för Johannes vad ni sett och hört: Blinda ser, lama går , spetälska blir rena, döva hör, döda uppstår och fattiga får höra glädjens budskap. Salig är den som inte tar anstöt av mig.”

Syftet med den lilla gruppen.

I tider av förföljelse så är det väldigt vanligt att kristna som vill träffas måste gömma sig, och det verkar vara ganska vanligt att man gör det i mindre konstellationer. Även om det så klart förekommer mass-samlingar även då. Många vittnar också om att väckelser bryter fram i dessa förföljelser.

Som jag läser Nya testamentet var det även så de första församlingarna möttes. Man möttes i hemmen, och jag tror inte det var värst många som hade hem som rymde hundratals personer. Man vet också att man använde synagogor som mötesplatser – om jag är rättinformerad så var dock dessa synagogor som utbyggda vardagsrum av olika storlek. Säkerligen fanns det sådana som var rätt stora också.

Det är på sin plats med att definera vad ”kyrka” är för något när man pratar om det här ämnet. Den enklaste definitionen jag känner till av ”kyrka” är vad Jesus i Matt 18:20: ”Där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.”

Ordet kyrka förekommer inte så ofta i moderna översättningar av bibeln. Utan ordet ”församling” används istället. Jag gjorde en sökning i bibel 2000 och folkbibeln 2015 på nätet.[1][2] Folkbibeln 15 har inga sökresultat på det ordet ”kyrka” och Bibel 2000 har med ordet kyrka endast en gång och det är i Matt 16:18. Lägger man till ett tappert n, och söker på kyrkaN i bestämd form istället så finns i Bibel 2000 nu 11 sökresultat, medan folkbibeln fortfarande har 0.

I Bibel 2000 nämns det i Matt 16:18, Apg 9:31, Ef 1:22, 3:21, 5:24,25,27,29,32, kol 1:18, 1:24. I samtliga tillfällen är det grekiska ordet ἐκκλησία (Ekklesia) som används. Ordet Ekklesia används hela 115 gånger för Chruch i KJV och 3 gånger för Assembly. Ordet är en sammansättning av två andra ord ἐκ (Ek) och καλέω (Kaleo). Ek betyder förenklat ut, och kaleo kallad (Dock stämmer inte riktigt gramatiken, men låt oss inte gå in på det…) så sammantaget betyder det Utkallad.

Enligt strongs definition betyder ἐκκλησία”Assembly” (församling) eller ”Church”. Enligt Thayers lexicon betyder ἐκκλησία ”Called out” Utkallade ”Assembly” (församling) och används som ”En folksamling.”[3]

När vi i vardagligt tal i Sverige säger ”kyrka” så syftar vi till en byggnad där religiösa har möten. Litar man på emytologin från wiki och etymonline så har ordet sin grund i grekiskans κυριακός som enligt wiki betyder ”Tillhörande herren” och etymonline ”Of the Lord” men som också lägger till informationen ”Användes för att benämna byggnaden som kristna tillbad i.” Och härifrån kan vi förstå vartifrån vi fått ordet ”Guds hus” som det ibland förekommer att man kallar kyrkobyggnaden.[4][5]

Detta är något som jag tycker vi ska sluta med. Nog för att Gud tekniskt sett äger alla hus som nånsin har existerat så är Gud själv väldigt tydlig: ”Den Högste bor dock inte i hus som är byggda av människohand.” (Apg 7:48) Fler exempel på detta finns i Apg: 17:24, 1 kung 8:27, 2 krön 2:6 och tydligast i 3 sam 7:5ff: ”Så säger Herren : Skulle du bygga mig ett hus att bo i? Jag har inte bott i något hus från den dag då jag förde Israels barn upp ur Egypten, ända till denna dag, utan jag har flyttat omkring i ett tält, i ett tabernakel. Har jag någonsin, var jag än flyttade omkring med alla Israels barn, talat och sagt så till någon enda inom Israels stammar, någon som jag förordnat till herde för mitt folk Israel: Varför har ni inte byggt mig ett hus av cederträ?”

Det verkar inte som att Gud är särskilt angelägen att flytta in i något hus. Jag tror det beror på att han har ett mål i sikte, nämligen att få sätta upp sin boning inom oss som tror: ”Vet ni inte att ni är Guds tempel och att Guds Ande bor i er? Om någon fördärvar Guds tempel ska Gud fördärva honom. Guds tempel är heligt, och det templet är ni” (1 kor 3:16-17).

Om vi då läser Matt 16:18 och tänker oss att det handlar om en församling eller några som är utkallade så säger Jesus ”Och jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa ska jag bygga min församling (Dom utkallade), och helvetets portar ska inte få makt över den” då börjar versen låta väldigt likt något som Petrus själv tar upp i ett av sina brev:  ”Kom till honom (Jesus), den levande stenen, förkastad av människor men utvald och dyrbar inför Gud.  Och låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus” (1 pet 2:4-5).

Det är alltså vi som är Guds hus! Det är helt ofattbart för mig, men ack så mycket mer dyrbart än en byggnad där vi träffas några gånger i veckan. Inte för att det är något fel med att träffas i en speciell byggnad – vi vet ju att där två eller tre är samlade är Jesus med oss, oavsett vart det är!

Paulus tar ett liknande grepp längre fram i första korintierbrevet som han gjorde med tanken på att vi är Guds tempel. Han säger ”Vet ni inte att era kroppar är delar i Kristi kropp?” (1 kor 6:15) och ” Eller vet ni inte att er kropp är ett tempel för den helige Ande som bor i er och som ni har fått av Gud? Ni tillhör inte er själva” (1 kor 6:19). Jag tänker mig därför att det finns en koppling här, kroppen är en liknelse på hur Guds tempel fungerar. Paulus kommer tillbaka till det här i kaptiel 12, han visar där att var och en av oss är en del av Kristi kropp och vi har var och en olika funktioner men alla är lika viktiga och delaktiga. Han tar också upp en del av vad som kallas för andliga gåvor där.

En av dom viktigaste poängerna enligt min mening kommer i 14:26 i samma brev. Det är en följd av allt det som Paulus har skrivit i brevet innan innan. Det är också min huvudpoäng med det här inlägget:

”Hur ska det då vara, bröder? Jo, när ni samlas har var och en något att ge.”

Om vi samlas och är för många på samma plats så kan vi inte uppfylla det här ordet. Personligen tycker jag det här är det starkaste argumentet för smågrupper i hela bibeln. Jesus hade en församling här på jorden medan han levde. När vi säger ”den första församlingen” tänker vi oftast på den i apostlagärningarna, men det är ju egentligen inte den första. Den första var de 12 lärjungarna. Därför tycker jag att 12 bör vara ett lämpligt antal för ett möte. Dock får man nog vara föreberedd på att ett möte kan ta mer än 2 timmar då, eftersom alla måste få bära fram det dom har att ge.

Jag tror att vi som kristna behöver känna att vi har en plats och ett värde i församlingen. Och det har vi ju också! Gud har ett särskillt syfte med var och en av oss (Jer 29:11). Det kan dock vara svårt för oss att hitta den där platsen på söndagarna när vi träffas i stora skaror, det kan vara svårt att känna att vi får ge något där.

Det är bland det häftigaste som finns att få bli använd av Gud och det är ett nöje som han inte bara har reserverat för pastorer/präster och äldste bröder. Vi är alla inbjudna att ta del av äventyret. Det kan se väldigt olika ut, vilket Paulus också verkar förstå i 1 kor 12. En del av charmen är också att få upptäcka sin plats genom att prova sig fram tillsammans med Jesus. Den lilla gruppen kan vara en trygg hemvisit där vi får pröva våra tankar och funderingar. Om vi tillexempel antar att någon har en profetisk gåva men som aldrig har vågat använda den i större sammanhang så skulle det vara väldigt bra för den personen att få öva på att höra vad Gud säger i den lilla gruppen, där man kan känna sig trygg. Där finns det ju också flera som kan höra från Gud som kan bekräfta om personen har hört rätt eller ej.

Den lilla gruppen kan också vara en plats där man får höras. Där man kan få sina behov mötta. Eftersom alla har något att ge och vi bara är 12 stycken så bör det ju resultera i att alla får ta emot något också.

Så den lilla gruppens syfte är att bygga upp Guds tempel – men det templet är byggt av levande stenar och de stenarna är vi.

Sen måste vi också komma ihåg att allt vi gör som Kristna är ämnat att ge Gud ära. Det är inte en intresseklubb som träffas för skojs skull utan Gud har ett specifikt syfte; att helga oss, göra oss hela och förhärliga sitt namn i och igenom oss. Den lilla gruppen, likt den stora gruppen, måste alltid ha sitt fokus på Jesus och hans vilja. ”Låt din vilja ske”!

Som jag har tjatat många gånger om förut: Allting handlar om en peronslig relation med Jesus. I den lilla gruppen får vi dela med oss av vår relation till Jesus med varandra.

Är det då fel att gå i en kyrkbyggnad ett par gånger i veckan? Absolut inte. Det är väl underbart om vi kan samlas många också. Men jag tror att det är bättre att vi börjar se grundpelaren som den lilla gruppen och den stora gruppen som en bonus istället för tvärtom. Personligen är jag dock ett fan av vad man kallar för ”Den två-bevingade cell gruppen” Där den ena vingen är just den lilla gruppen och där den andra vingen är den stora gruppen. Det ger oss en bra balans mellan de båda.

Varje troende kristen är dyrbar, utvald och kallad. Varje kristen har en unik plats och har något att ge. Det vi har att ge kommer från Herren och vår personliga relation med honom. Den lilla gruppen får vara en plats där dom två högsta buden uppfylls: Älska Gud med hela ditt väsen, och din nästa som dig själv. (Matt 22:37-39)

[1] https://www.bibeln.se

[2] https://www.folkbibeln.net

[3] https://www.blueletterbible.org/lang/lexicon/lexicon.cfm?Strongs=G1577&t=KJV

[4] https://sv.wiktionary.org/wiki/kyrka

[5] http://www.etymonline.com/index.php?term=church

Positivt tänkande.

Jag är född och uppvuxen pessimist, tillika kvasi-nihlist: ”Allt är skit, har alltid varit skit och kommer att bli skit och dessutom är allting meningslöst.”

Jag har försökt att stå emot det här i omgångar i mitt liv, men har alltid kommit fram till slutsatsen: ”Jag kan inte lura mig själv.” – Jag var alltså fast övertygad om att allting verkligen är meningslöst skit. Det här uttalandet har alltid uttryckts med humor från mitt hål, vilket verkar ha gjort att folk ändå kunnat stå ut med mig.

Dessvärre är jag ganska filosofikt lagd av mig, vilket innebar att jag till slut kom fram till att universum var helt tomt, kallt och utan syfte. Döden var oifrånkomlig och dess följd mindre än mörker. Att icke-existera skrämde livet ur mig. Jag hade redan lyckats dra på mig panik ångest-attacker, och den här nyfunna dödsångesten gjorde inte saken bättre.

Men sen blev jag kristen. Och det medförde sig ju en fullständig revidering av dessa tankar. Dock  bör det påpekas redan nu att jag är långt ifrån färdig!

Av någon outgrundlig anledning kom jag tidigt i mitt kristna liv i kontakt med det som kallas för ”New-age” jag utvecklade en stark passion emot denna livsåskådning. Inom New-age och många andra livsåskådningar ägnar man sig åt något som kan kallas för ”positivt tänkande”. Om jag är rätt informerad så är det också det ”The Secret” handlar om.  Min uppfattning av detta är att man på ett mänskligt sätt söker kraft inom sig själv och genom att sända ut tankar till universum skapar man en händelsekedja som leder till att man uppnår det man önskar, vad det än kan vara.

Som kristen reagerade jag ganska starkt mot detta eftersom jag hade fått uppleva Guds nåd och hans ingripande i mitt liv. Han kunde göra saker för mig som jag absolut inte kunde förmå av mig själv. Och då blir det något provocerande att höra om sådana livsåskådningar som helt kapar Gud ur bilden. Och på ett sätt så gör man sig själv till gud, man är helt oberoende av den sanne Guden. – Så är det inte tänkt att vara enligt en kristen världsbild och avgudadyrkan är en svår synd.

Så jag skrotade idéen om att tänka positivt.

Det finns också en del psykologiska tankar som hävdar att en person som är optimist mår generellt bättre och lyckas generellt bättre än en pessimist – även om det finns sina fördelar med att vara pessimist också (som att kunna förutse katastrofer exempelvis). Det måste jag nog hålla med om är logiskt trots allt. Om jag förväntar mig det bästa utifrån en situation och ser på saken positivt kommer jag förmodligen ”gå miste” om alla de negativa aspekterna, eftersom jag inte fokuserar på dem. Det verkar också troligt att en optimist har en positivare självbild, vilket innebär att personen i fråga tror på sig själv – vilket är startpunkten för allt presterande.

Även om min korta visit i psykologi ämnet på gymnasienivå smälte mig något för positivt tänkande så var jag ändå inte helt övertygad. Än en gång så kändes det som om man klippte bort Gud ur ekvationen. Jag är inte villig att göra det.

Men så gjorde jag en enorm upptäckt.

Bibeln tar upp på många ställen hur en kristen bör tänka!

Nu handlar det inte längre om att tänka positivt, utan istället att tänka på det som Gud tänker om mig. Och det bästa är att han är en del av det. Inte nog med att det är hans tankar utan det är också han som ger kraften till att tänka rätt. Eller tänka Bibliskt, eller Guds tankar, eller vad man nu vill kalla det. Det här är bortom positivt tänkande i ovan gedda definitioner. Nu handlar det om att ta till sig av Gud sanningar och tro på dem.

 

Fyll dina tankar med Guds tankar.

 

Först och främst gäller det för oss att förstå att Gud vill ha en personlig relation med oss, var och en. Jag är personligen övertygad om att Bibeln är Guds ord, vilket gör saken väldigt mycket lättare. Som jag ser det är det väldigt tydligt att Gud vill ha med sin skapelse att göra, Gud är en personlig Gud som vill ha personlig kontakt med skapelsen. Det finns mycket mer att säga på den punkten, men jag tycker det är viktigt att nämna detta innan man går in på andra ämnen. Huvudsyftet är att lära känna Gud för den han verkligen är. Johannesevangeliet 17:3:  ”Och detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus.

”Vad hjärtat är fullt av talar munnen” sa Jesus. Ibland tror jag många av oss som är i kristenheten försöker tvinga oss till att älska vår nästa. Men först behöver vi lära oss att älska Gud, vilket vi bara kan göra eftersom han har älskat oss först.

1 joh 4:7-10: 7 Mina älskade, låt oss älska varandra, för kärleken kommer från Gud. Var och en som älskar är född av Gud och känner Gud. 8 Den som inte älskar har inte lärt känna Gud, för Gud är kärlek. 9 Så uppenbarades Guds kärlek till oss : han sände sin enfödde Son till världen för att vi skulle leva genom honom. 10 Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud, utan att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder. – Märk väl, allting handlar om en relation – detta är väldigt viktigt att förstå.

Vi behöver aktivt välja att tillägna oss Guds ord. Vad jag menar med det är att när vi läser något i Bibeln så måste vi tro att det gäller oss i den här tiden. Vi behöver tro att det gäller mig, nu! En klok man sa en gång ”Vi måste våga att verkligen tro på det vi tror på”, jag tycker det ligger väldigt mycket i det. Guds ord är ämnat att göra något med oss, det är ämnat att förvandla oss.

Bibeln själv uppmanar oss gång på gång att ”begrunda” Guds ord (Ps 1 är ett tydligt exempel). Det tyder på att det är något mer i läsandet än att bara flyga igenom sidorna. Jag tycker det verkar som om vi ska stanna upp och låta det sjunka in. Det låter som om vi är ämnade att låta Guds ord ständigt snurra inom oss.

Romarbrevet 8: 5 De som lever efter köttet tänker på det som hör till köttet, men de som lever efter Anden tänker på det som hör till Anden. 6 Köttets sinne är död, men Andens sinne är liv och frid. 7 Köttets sinne är fiendskap mot Gud. Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller. 8 De som lever i köttet kan inte behaga Gud.

Det är viktigt att förstå att Den Helige Ande är Guds, så att säga ”Uppkoppling”. Utan Anden så försöker vi förgäves att tänka nytt i köttet, men dessa tankar är bara tomhet och bittra försök. Men med Guds Ande har vi all möjlighet att förnyas i sinnet. Romarbrevet tar upp lite längre fram ”Låt er förvandlas av sinnets förnyelse” (12:2)  och i den meningen ligger inte värst mycket prestation. Ändå är det viktigt att förstå Ordspråket ”Som en nerbruten stad utan murar är den man som inte kan styra sitt sinne.” (Ords 25:28) Rommarbrevet lär oss också att vi har en skylldighet att ta död på våra synder – genom Andens kraft

Rom 8:12-13: ”12 Vi har alltså skyldigheter, bröder, men inte mot vår köttsliga natur så att vi ska leva efter köttet. 13 Om ni lever efter köttet kommer ni att dö. Men om ni genom Anden dödar kroppens gärningar kommer ni att leva.” 

Så tack och lov är vi inte utlämnade till oss själva i det här. Dock har vi en skyldighet att med Andens hjälp ta död på kroppens gärningar.

Den mest revolutionerande texten för mig i det här är Kolosserbrevet 3:1-3:

 1 Om ni nu har uppstått med Kristus, sök då det som är där ovan, där Kristus sitter på Guds högra sida. 2 Tänk på det som är där ovan, inte på det som är på jorden. 3 Ni har ju dött, och ert liv är dolt med Kristus i Gud.”

En tydlig uppmaning om vart mina tankar som kristen ska vara! Vi har förstått att det handlar om en relation, vi har också förstått att vi är beroende av Guds kraft, men vi måste också ta klivet ut ur båten och nyttja det vi har fått del av. En engelsk översättning utrycker vers två ”Set your mind on the things above”. Ställ in sinnet på det som är ovan.

Jag hörde talas om en tant som fick frågan om hur hon mådde, varpå hon sa ”Vänta ett slag så ska jag se efter” så tog hon fram sin Bibel, slog upp psalm 23 och läste ”Herren är min herde, mig skall intet fattas” och kom till slutsatsen att det var mycket bra med henne den där dagen. Det här illustrerar väldigt tydligt hur vår attityd bör vara. Vi bör inte se till oss själva först, utan Gud. Vad säger Gud om mig? Vad tänker han om mig?

För att få reda på det måste vi läsa Guds ord och samtala med honom.

Psalm 1:

1 Salig är den som inte följer de gudlösas råd,som inte går in på syndares vägoch sitter bland föraktare,2 utan har sin glädjei Herrens undervisning och begrundar hans ordbåde dag och natt.3 Han är som ett träd,planterat vid vattenbäckar,som bär sin frukt i rätt tidoch vars löv inte vissnar.Och allt han gör, det lyckas väl.”

Personligen behöver jag påminnas ofta, dagligen, var timme. ”Gud älskar mig, jag är frälst av nåd genom tro, jag är utvald, Jesus är MIN Herde han kommer ta hand om mig.” Jag försöker ta till mig av det han säger i sitt ord och det kräver på något sätt att jag låter dom där orden snurra i huvudet på mig, om och om igen – tills jag förstår att det verkligen är sant.

Reflektioner efter Awakening Europe

eng_awakening_flyer_front

Innan jag blev frälst trodde jag inte alls på mirakler. Vilket inte är märkligt med tanke på att jag var ateist, det var snarare konsekvent av mig! Men när jag blev frälst och fick vara med om mirakler så myntade jag en fras ”Konstigare saker har hänt” som en respons på att be om bönesvar som kan verka lite tokiga. Jag har sett Gud starta bilar utan bensin, ge människor tillbaka förmågan att gå och ta bort blåmärken och en hel rad andra ”konstiga” mirakel!

Och att Gud skulle kunna använda ett sånt här event som Awakening Europe faller definitivt inom kategorin ”konstigare saker har hänt”. Egentligen är Awakening Europe inget nytt, det är en modern tagning av 1900-talets ”Väckelsemöten” där man åkte runt, spelade och sjöng och bjöd människor till frälsning. Jag menar, det heter ju till och med ”väckelsemöte” fast på engelska Awakening = Väckning. Men det är klart, de väckelsemöten som spreds kring landet under 1900-talet fick nog sin beskärda del av kritik liksom Awakening får idag.

Och visst skulle jag kunna kritisera en rad olika saker från både väckelsemöten och Awakening. Men jag vill hellre se och lyfta fram det positiva från den här helgen.

För det första så tycker jag det är underbart att så många troende kan samlas på en plats, enligt Bibeln så är vi, alla vi som tror på Jesus en familj. Det var en ganska härlig släktträff! Det var en väldigt mäktig upplevelse att med en röst tillbe Gud i en sådan stor skara, det kändes som en försmak på himlen. Och om jag hade varit pappa så hade nog mitt hjärta glatt sig när mina barn kom tillsammans för att sjunga för mig – jag är varken pappa eller Gud, så jag kan inte ens tänka mig hur djupt berörd han som har älskat oss först blir av sådana sammankomster.

folket

För det andra var det hundratals människor som fick ge sig till Jesus, många för första gången, och andra för tusende gången. Dom allra flesta av oss som har varit troende ett tag förstår att kristen tro inte kan byggas enbart på isolerade tillfällen som dessa. Det här livet med Gud handlar om en daglig relation till Gud som förvandlar oss. Men självklart hör sådana här tillfällen till, och självklart är Gud där och möter dem med villiga hjärtan som söker honom.

För det tredje så är det härligt att se Guds folk släppa loss! Det är underbart att se att människor känner sig så pass fri att dom kan hoppa och skutta, skratta och gråta, allt inför tusentals människor. Det blir en underbar stämning av det!

Här vill jag ändå höja ett varningens finger, inte för att jag tycker att det här är direkt fel, utan snarare för att jag är mån om min familj. En härlig stämning är inte lika med Guds närvaro. Jag har varit på en hel del konserter i mitt liv. På dessa tillställningar är det också en väldigt go stämning. Även där blir det väldigt familjärt och kärleksfullt. Det är inte alls konstigt när så många människor kommer samman kring något gemensamt att det blir en speciell stämning. Vi får aldrig tro att vi måste göra sådana här events för att få uppleva Guds närvaro eller för att spendera tid med honom, men vi FÅR göra sådana här events för att söka honom och hans närvaro.

För det fjärde så var predikningarna underbara! Om man är van att predikan ska vara lik en lektion, där man får lära sig något nytt så kanske man blev lite besviken. För majoriteten av predikningarna i helgen var inte ämnade att vara lärande, utan snarare att vara uppmuntrande och utmanande.

Heidi Baker fick i alla fall mig att känna mig som ett litet barn i pappa Guds trygga händer när hon berättade om honom. Hennes huvudbudskap, så som jag hörde det, var att för att kunna nå människor och evangelisera så måste jag personligen inse att jag är ändlöst älskad och det bästa sättet att förstå det är att spendera kvalitetstid med Gud på tu man hand.

Jag har alltid sett upp till Todd White. Som sagt så trodde jag inte på mirakel förut, men när jag fick vara med om dem och sedan höra talas om folk som bad för sjuka så blev jag sjukt peppad! Jag såg en massa videor med Toddan och blev ännu mer peppad. Gud vare tack, jag har fått vara med om en del helanden jag med. Något jag lärde mig än en gång den här helgen var att det inte handlar om mirakel eller prestationer för Gud, utan det handlar om att bli älskad, älska tillbaka och älska vidare. Något som jag behöver bli ständigt påmind om.

Todd White är en spännande figur, om du inte känner till honom rekommenderar jag starkt att du söker upp honom på www.lifestylechristianity.com!

14222157_1237784412952410_6630984318612018063_n

Todd har så otroligt många berättelser om helanden att man blir lite snurrig. Och jag kan verkligen tycka att en sådan snubbe som honom, som ändå har blivit lite av en stjärna inom kristenheten skulle bli högfärdig. Jag har också varit lite rädd för det för hans skull, eftersom jag har sett upp till honom så vill jag inte att han ska falla! Så jag blev glad i helgen när jag hörde honom och hur hans ödmjukhet lyste igenom så tydligt. Även hans budskap, så som jag hörde det, var tydligt: Du måste inse vem du är i Gud och då kommer allt det andra av sig själv. Vilket för mig översätts till att jag behöver spendera mer kvalitetstid med pappa Gud.

Det som var allra mäktigast på den här helgen var dock inte att så många människor fick möjlighet att gå ut på gatorna och sprida Guds kärlek eller att vi samlades så många eller hur bra predikningarna var. Även om det så klart är helt fantastiskt! Nej, det som var mäktigast var på söndagsmorgonen efter Joakim Lundkvist hade predikat (en predikan som förövrigt var suverän, om det hade varit en tävling i retorik hade Jocke vunnit). Ett flertal pastorer samlades på scenen för att be om förlåtelse för att dom har varit delaktiga till oenigheten i kyrkan. Det var så otroligt vackert att se bröder och systrar lägga ner stridsyxor och erkänna varandra och behovet av varandra. Det var underbart att se dessa ta täten och visa på ett sant ledarskap – omvändelse är centralt för den kristna tron och enheten i kyrkan är jätte viktig!

Så vad blir frukten av Awakening Europe? Ja, det återstår ju självklart att se. Det är för tidigt att säga nu vad den bestående frukten skulle kunna vara. Men det är helt klart så att tusentals frön för Guds rike har såtts den här helgen. Och som Bibeln lär oss: vissa sår, vissa vattnar och andra skördar men det är alltid Gud som står får tillväxten. Så som kyrka i Sverige har vi ett ansvar att ta hand om dessa frön. Vi har ett finger med i spelet i vad som händer med frukten.

Jag är inte en som har lätt till tårar (det blir dock lättare och lättare, tack gode Gud!) men den här helgen har mina kinder blivit våta mer gånger än jag kan räkna. Jag har fått möta Gud på ett mäktigt sätt och jag känner mig inspirerad att bli mer älskad och att få älska mer.

”I used to go to all the summercamps I could, and every year I got born again, again. It was amazing! I highly recomend it!” – Shane Claiborne.

Citatet ovant ska inte tas på för stort allvar, självklart kan man bara bli född på nytt en gång, men jag tror innerligt på att man kan få möta Gud och bli uppfylld av honom ändlöst många gånger och att inte ta tillfället i akt när det bjuds är, enligt min ödmjuka åsikt, dumdristigt.

Att Gud skulle kunna bli förhärligad i en stor konsert arena är fullt möjligt, jag menar, konstigare saker har ju hänt.

7 anledningar varför jag tror på Bibeln.

  1. Gud visade sig för mig i en dröm. Jag såg gator av guld, som omtalas i Uppenbarelseboken 21:21. Jag kunde direkt koppla min upplevelse till Bibeln.
  2. När jag kom till tro hade min själ en otrolig törst efter sanning och hopp. Att läsa Bibeln var som att få dricka rent, klart vatten efter en livslång ökenvandring. (Denna överväldigande upplevelse har lagt sig något nu när jag har kommit in i en vardaglig läsning, men jag upplever fortfarande att Bibeln släker en törst ingen annan källa kan släcka.)
  3. De historiska människor som har betytt mest för mitt spirituella liv är sådana som har hållt Bibeln för sann. Denna skara sträcker sig från sådana som Martin Luther till sådana som Derek Prince, med en salig sakara där emellan. (Smith Wiggelsworth, D.L Moody, Keith Green mfl.)
  4. Människor i min närhet som håller Bibeln för sann och strävar efter ett liv i samklang med den tycks leva bättre, lyckligare och mer lyckade liv än de som inte gör det. Detta oberoende på vilka svårigheter människorna går igenom.
  5. I Bibeln finns svar på livets frågor, vilket för mig ringer som sant. Allt från ”Vart kommer vi ifrån?” ”Varför är vi här?” till ”Hur kommer det sig att vi beter oss som vi gör?” – C.S Lewis sa: ”Jag tror på Kristendomen som jag tror på att solen går upp: Inte bara för att jag ser den, men för att i dess ljus ser jag också allt annat.”  
  6. Gud uppenbarar sig för mig genom hans ord, Bibeln. Jag får inte bara spirituell tillfredställelse när jag läser Bibeln utan jag lär också känna den Gud jag tror på genom den.
  7. Ju mer jag studerar de vetenskapliga bevisen, särskilt för Nya Testamentet, ju mer övertygad blir jag.

 

Om en lärare, professor eller någon annan person med utbildning eller gedigen erfarenhet berättar något för mig så litar jag på det som sägs. Personen är trovärdig utifrån vad denne har uträttat. Om nu Gud finns och är allvetenade,  så måste det betyda att han har den högsta och yttersta trovärdigheten. Om han då informerar mig om vad sanning är, bör jag lita på honom.

Om du vill ta del av lite vetenskapliga och historiska argument för Bibeln rekommenderar jag dessa korta filmklipp:

 

 

Gud kallar oss att gå!

 

1 Mosebocken:

12 1 Herren sade till Abram: ”Gå ut ur ditt land och från din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag skall visa dig. 2 Där skall jag göra dig till ett stort folk. Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bli en välsignelse. 3 Jag skall välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade.” 4 

Många kristna brottas med kallelse, uppgift och identitet. Det  upplevs svårt att ta livsval och veta vart man ska ta vägen. Jag håller med, den stora bilden är svår att se! Vad ska jag plugga till? Vad ska jag jobba med? Vart ska jag bo?

Det är kanske viktiga frågor, men jag tror vi behöver lära oss att leva nu. Jesus kom med ett starkt budskap: Guds rike är här. Det betyder att vi kan leva med honom redan här och nu, himlen är här.

Så vad ska vi göra?

En bra start tror jag är att lära känna Gud närmare. Spendera tid med honom i Bibeln och samtala med honom genom bön.

Vad gäller kallelse så har Jesus redan sagt vad vi ska göra. ”Gör alla folk till lärljungar.” Precis som han gjorde. Han såg människor där de var i hans vardag, han behövde inte vara i en kyrka, på evangelisationssatsning eller något annat möte. Han mötte folk bara genom att vara ute och gå. Han älskade dem, gav dem hopp, helade dem. Vi kan följa i hans fotspår.

Johannesevangeliet 5:

19 Jesus svarade dem: ”Jag säger er sanningen: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan bara det han ser Fadern göra. Vad Fadern gör, det gör också Sonen

Precis som med Abreham så kallar Gud på oss, Gå! Vi vet inte exakt vart, vi vet inte exakt hur. Men i relationen med Gud så kommer det visa sig på vägen. Om vi börjar vandra som Jesus i vardagen så kommer Gud visa oss vägen fram, steg för steg. Mer än så behöver vi egentligen inte veta!

Vi känner vår slutdestination, Den nya jorden och den nya himlen, det nya Jerusalem. På vägen kan vi få betyda något för någon, kanske får vi med oss någon också.

Har du, som kristen, nånsin känt en dragning att säga något till en främling? Kanske bara ett Hej – Kanske ett budskap från Gud. Eller har du känt dig lockad att be för någon sjuk som du bara passerar på stan?

Det är väldigt subtilt, Gud talar i det stilla.

Jag var ute och åkte bil. Jag känner plötsligt att jag ska åka till en särskild bensinmack och upplever att Gud manar mig att be för en kvinna där med ryggproblem. Så jag svänger in, köper något för att ha en ursäkt att vara där. Frågar tjejen i kassan om hon har problem med ryggen. Vilket hon också har, jag får be för henne och hon tycker det var en positiv upplevelse. Jag får dock ingen komfirmation om hennes ryggvärk.

Drygt ett år senare var jag där igen, och jag gick igenom en period där jag inte var särskilt peppad på livet med Gud. Handlade det jag skulle ha och påväg ut genom dörren slås jag av tanken: ”Hur är det med hennes rygg?” Så jag frågar, hon svarar att hon inte har haft problem sedan jag bad för henne.

En stilla tanken utvecklades till något mirakulöst! Det samma kan hända var och en av oss, egentligen varje dag.

Johannesevangeliet 10:

27 Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig.

Jesus är vår Herde, han kommer ge oss allt vi behöver och leda oss på hans vägar, bara vi lyssnar och vågar kliva ut ur vår bekvämliga tillvaro.