Gud kallar oss att gå!

 

1 Mosebocken:

12 1 Herren sade till Abram: ”Gå ut ur ditt land och från din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag skall visa dig. 2 Där skall jag göra dig till ett stort folk. Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bli en välsignelse. 3 Jag skall välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade.” 4 

Många kristna brottas med kallelse, uppgift och identitet. Det  upplevs svårt att ta livsval och veta vart man ska ta vägen. Jag håller med, den stora bilden är svår att se! Vad ska jag plugga till? Vad ska jag jobba med? Vart ska jag bo?

Det är kanske viktiga frågor, men jag tror vi behöver lära oss att leva nu. Jesus kom med ett starkt budskap: Guds rike är här. Det betyder att vi kan leva med honom redan här och nu, himlen är här.

Så vad ska vi göra?

En bra start tror jag är att lära känna Gud närmare. Spendera tid med honom i Bibeln och samtala med honom genom bön.

Vad gäller kallelse så har Jesus redan sagt vad vi ska göra. ”Gör alla folk till lärljungar.” Precis som han gjorde. Han såg människor där de var i hans vardag, han behövde inte vara i en kyrka, på evangelisationssatsning eller något annat möte. Han mötte folk bara genom att vara ute och gå. Han älskade dem, gav dem hopp, helade dem. Vi kan följa i hans fotspår.

Johannesevangeliet 5:

19 Jesus svarade dem: ”Jag säger er sanningen: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan bara det han ser Fadern göra. Vad Fadern gör, det gör också Sonen

Precis som med Abreham så kallar Gud på oss, Gå! Vi vet inte exakt vart, vi vet inte exakt hur. Men i relationen med Gud så kommer det visa sig på vägen. Om vi börjar vandra som Jesus i vardagen så kommer Gud visa oss vägen fram, steg för steg. Mer än så behöver vi egentligen inte veta!

Vi känner vår slutdestination, Den nya jorden och den nya himlen, det nya Jerusalem. På vägen kan vi få betyda något för någon, kanske får vi med oss någon också.

Har du, som kristen, nånsin känt en dragning att säga något till en främling? Kanske bara ett Hej – Kanske ett budskap från Gud. Eller har du känt dig lockad att be för någon sjuk som du bara passerar på stan?

Det är väldigt subtilt, Gud talar i det stilla.

Jag var ute och åkte bil. Jag känner plötsligt att jag ska åka till en särskild bensinmack och upplever att Gud manar mig att be för en kvinna där med ryggproblem. Så jag svänger in, köper något för att ha en ursäkt att vara där. Frågar tjejen i kassan om hon har problem med ryggen. Vilket hon också har, jag får be för henne och hon tycker det var en positiv upplevelse. Jag får dock ingen komfirmation om hennes ryggvärk.

Drygt ett år senare var jag där igen, och jag gick igenom en period där jag inte var särskilt peppad på livet med Gud. Handlade det jag skulle ha och påväg ut genom dörren slås jag av tanken: ”Hur är det med hennes rygg?” Så jag frågar, hon svarar att hon inte har haft problem sedan jag bad för henne.

En stilla tanken utvecklades till något mirakulöst! Det samma kan hända var och en av oss, egentligen varje dag.

Johannesevangeliet 10:

27 Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig.

Jesus är vår Herde, han kommer ge oss allt vi behöver och leda oss på hans vägar, bara vi lyssnar och vågar kliva ut ur vår bekvämliga tillvaro.

Religion is like a penis

religion-is-like-a-penis-bw-480x357

 

Den här bilen har dykt upp många gånger i mitt facebook-flöde. Den representerar ett missförstånd med religion, jag tänker inte försvara all religion mot dessa påståenden, jag tänker bara försvara min egen. Nämligen kristendomen.

Inom kristendomen så finns det en annan definition av vad religion är. Religion är något som en person gör för att komma fram till Gud, att vara religiös enligt kristen standard skulle kunna vara att man utövar vissa ritualer eller håller vissa tider för heliga. Man gör saker i tomhet, man går till kyrkan varje söndag och tror att Gud nöjer sig med det. Att vara religiös i kristen mening är att man har missat målet, att man gör alla saker för att människor ska se vad man gör och tycka att man är något speciellt. Jesus går emot detta upprepade gånger i evangelierna. Så religion har en negativ klang i kristna kretsar, det är synonymt med hyckleri.

Men sann religion handlar inte om en pricklista av sysslor. Sann religion handlar inte om ytan utan djupet och allt däremellan.  Sann religion är egentligen en relation där Gud; Fader, Son och helige Ande är i centrum. Sann religion är att lära känna Gud som den han är, för den han är. Och som vi vet är enda vägen till Gud genom Jesus Kristus.

I förlängningen innebär det också att låta Gud förvandla en, det är nämligen så att Gud har en ritning för hur människan är tänkt att vara, men vi har avvikit från den ritningen och slagits i spillror. När man inleder en relation till Gud måste det vara på premissen att man kan inse sina misstag och sina fel, och låta Gud lösa dem och forma en till hans avbild igen.

Det står väldigt bra angående falsk religion i The Message, vilket är en engelsk parafrasöversättning av Bibeln. Isaiah 1:13-17:

“Quit your worship charades.
    I can’t stand your trivial religious games:
Monthly conferences, weekly Sabbaths, special meetings—
    meetings, meetings, meetings—I can’t stand one more!
Meetings for this, meetings for that. I hate them!
    You’ve worn me out!
I’m sick of your religion, religion, religion,
    while you go right on sinning.
When you put on your next prayer-performance,
    I’ll be looking the other way.
No matter how long or loud or often you pray,
    I’ll not be listening.
And do you know why? Because you’ve been tearing
    people to pieces, and your hands are bloody.
Go home and wash up.
    Clean up your act.
Sweep your lives clean of your evildoings
    so I don’t have to look at them any longer.
Say no to wrong.
    Learn to do good.
Work for justice.
    Help the down-and-out.
Stand up for the homeless.
    Go to bat for the defenseless.

Kristendomen är inte en slapp penis. Kristendomens Gud, Fader, Son och helige Ande är kärlek – inte en urvattnad porrfilm som bara är till för att tillfredställa tomma begär. Nej Kristendomen förespråkar en relation som tillfredställer alla behov, de spirituella, de känslomässiga, och även de kroppsliga. Det är nämligen så att Gud har en tanke med sex också.

Jesus Kristus kom till jorden för att rädda döda människor undan dommen som komma skall. Han dog för att ge oss liv. För att han älskar oss – med en evig kärlek!

Sann religion är inte likt en penis. Kristendomen är snarare likt en familjeinbjudan, en faders rop efter sina bortsprunga barn. Barn som har tappat bort sig i mörket, som har glömt sin egen pappa i den dunkla skogen. Som kristen har man alltså ett hjärta för sin pappas, Guds, bortsprunga barn. Därför försöker man övertyga så många man kan om att detta är sanningen!

Det är utifrån en kärlek till pappa och utifrån en kärlek till syskon som inte vet att de är syskon. En kristen handlar utifrån sin tro först och sätter andra människor över sig själv. Man tänker på vad som är Guds vilja, så när man skriver lagar så försöker man skriva dessa utifrån Guds lagar. När man går ut bland folk, i offentligheten så tänker man på Gud och hans längtan efter hans barn. Hans barns behov av deras pappa, deras Gud.  Det handlar inte om att vinna en kamp om vem som har rätt och fel, bara för att visa sig bättre än någon annan. Det handlar om att den levande Guden har uppenbarat sig för en och att man därför vill följa honom i all hans ledning.iloveyou

Guds rövarnäste

 

Matteusevangeliet 21:12-13:

12 Jesus kom in på tempelplatsen och drev ut alla som sålde och köpte där i templet . Han välte växlarnas bord och duvförsäljarnas stolar 13 och sade till dem: ”Det står skrivet: Mitt hus ska kallas ett bönens hus . Men ni har gjort det till ett rövarnäste !” (FB14.)

Johannesevangeliet 2:13-16:

13 Judarnas påsk närmade sig, och Jesus gick upp till Jerusalem. 14 På tempelplatsen såg han dem som sålde oxar, får och duvor och dem som satt där och växlade pengar. 15 Då gjorde han en piska av rep och drev ut allesammans från tempelgården med både får och oxar. Han slog ut växlarnas mynt och välte deras bord, 16 och till duvförsäljarna sade han: ”Ta bort det härifrån! Gör inte min Fars hus till en marknadsplats!” (FB14)

jesus-cleanses-temple

1 Korintierbrevet 6:19-20:

“ 19 Eller vet ni inte att er kropp är ett tempel för den helige Ande som bor i er och som ni har fått av Gud? Ni tillhör inte er själva, 20 ni är köpta till ett högt pris. Ära då Gud med er kropp!” (FB14)

 

När Jesus kom till tempelplatsen och såg att den hade blivit till en marknad blev han upprörd, han kastade omkull borden och drev ut folket som håll på med försäljning. Guds tempel ska hållas heligt och rent!

Jesus har ett nytt tempel nu, vet ni inte att era kroppar är den Helige Andes tempel? Jesus har inte slutat bry sig om vad som försiggår på templets gårdar, han brinner fortfarande av iver för att detta tempel ska hållas rent och snyggt. Men precis som i dessa bibelställen är det inte människan som ska rena sig själv, utan när Jesus kliver in tar han på sig hårdhandskarna och driver ut det som är orent i oss.

Hands Holding a Seedling and Soil ca. 2000

Jesus är också en öm trädgårdsmästare som planterar oss som sina träd och sköter dem året runt, men ibland så behöver han också slita upp ogräs som växer i oss. Jag tror inte vi kan hjälpa Gud värst mycket med det här arbetet, om vi hade kunnat hjälpa honom hade vi också kunnat bli rättfärdiga genom laggärningar. Vilket Paulus lär oss så tydligt att vi inte kan i sina brev.

Däremot tror jag vi kan välja att växa i relationen till honom, genom att spendera tid med honom. Självklart så ska vi inte heller lägga gödsel på ogräset eller bjuda in till loppis i vårt själsliv. Där tror jag vi har ett ansvar att vara vaksamma över vad vi tillåter in i våra liv, så långt det beror på oss.  Det handlar om att dagligen ta upp sitt kors, förneka sig själv, sitt kött och sina impulser att göra ont.

”Så länge döden är en ofrånkomlig realitet, kommer människor alltid att efterfråga religiösa kompensationer.”

Jag studerar teologi på Johannelunds Teologiska högskola och just nu läser jag en introduktionskurs till religionssociologi. Jag kom över det här citatet idag:

”Så länge döden är en ofrånkomlig realitet, kommer människor alltid att efterfråga religiösa kompensationer.” [1]

Kapitlet handlar om sekularisering och olika teorier till varför sekularisering upp och vad sekularisering är. Många hävdar att sekulariseringen är en trend som började med upplysningstiden och en tro på att rationella tankar kommer ersätta religiös tro helt och hållet, att empirisk vetenskap kommer ha alla svaren.

Sekulariseringen är utbredd i Sverige och landet är mycket mindre kyrkligt i dag än vad det var förr. Svenska kyrkan tappar stadigt medlemmar: ” Totalt sett minskade antalet medlemmar i Svenska kyrkan med en procent från 6 360 000 till 6 300 000 medlemmar. Antalet aktiva utträden förra året är ca 48 000 personer vilket motsvarar 0,76 procent av medlemmarna 2014.” [2]

Människor i sekulariserade länder tycks ha hittat en alternativ kompensation för svaret på de stora frågorna, vart kommer vi från? Varför är vi här? Vad är döden?

Det finns teorier som talar om att människan inte blir religiösa utan att ha ett starkt behov av något. Det spänner sig från ekonomiska svårigheter och sjukdom till en längtan efter social samhörighet och svar på frågor om döden. Den kallas för ”Deprivationsteorin” och syftar kortfattat till att religionen inte är något mer än en kosmisk snuttefilt, en åsikt som allas favorit psykoanalytiker: Freud verkar dela.

Personligen så tror jag att Gud kallar oss som kristna in i enklare gemenskaper, ett hembaserat gudstjänst liv. Som förhoppningsvis leder till mer utåtrikning, där vi vågar dela med oss av det levande hoppet vi bär på. Kyrkonärvaron sjunker hos svenskarna. Men, många finner också alternativa vägar att relatera till Gud utanför den etablerade kyrkan. Egentligen är det heller inget nytt koncept med husförsamlingar. De allra första församlingarna, som vi läser om i bibeln, var baserade i hemmen.

Ovanstående citat fick mig att minnas något jag läste av C.S Lewis. Han menar att varje människa längtar efter evigt liv, någon mening med livet, och att det skulle vara ologiskt att människan är beskaffad med denna längtan utan att den härstämmar från något verkligt.

“If I find in myself desires which nothing in this world can satisfy, the only logical explanation is that I was made for another world.”[3]

Jag tror att det är mer sant än vad vi anar. Så länge människan saknar den inneboende Kristus så tror jag att vi är depriverade. Ett fullkomligt liv kan omöjligt komma utan Gud. Även människor på ”toppen” med all förmögenhet i världen kan finna sig själv sakna svaren på de fundamentala frågorna i livet.

Jon P. Knudsen säger att: ”Existensiell deprivation: trotts att man är rik, mäktig, har många vänner, mår psykisk och fysiskt bra så kan man ändå känna en otillfredställdhet i förhållande till existeniella frågor om livet mening.” [4]

rich

Vi tror att ”om jag lyckas med a eller b, då kommer jag vara lycklig.” Detta ständiga sökande efter tillfredsställande, verklighetsflykt, eller bedövning är egentligen ett rop efter Gud. Människan är skapad att ha kontakt med Gud, och om det saknas så försöker människan, medvetet eller omedvetet att fylla det tomrummet med annat.

Jesus ger oss ett löfte: ”Om någon är törstig, kom till mig och drick! Den som tror på mig, som Skriften säger, ur hans innersta ska strömmar av levande vatten flyta  fram.” (Johannesevangeliet 7:37 FB14.)

levandevatten

Jag kommer med samma uppmaning: ”Smaka och se att Herren är god!” (Psalm 34:8 FB14) Ingen annanstans finns tillfredsställelsen och friden, ingen annanstans finns meningen med livet.

 

 

[1]   Furseth, Repstad 2013, Religionssociologi – En introduction. (sidan 125.)

[2] http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=645562 (2015-05-28)

[3] C.S Lewis, Mere Christianity

[4]Furseth, Repstad 2013, Religionssociologi – En introduction (sidan 152)

På äventyr med Gud.

Jesus är vårt exempel. Som han gjorde ska vi också göra, med det självklara undantaget med att dö för världens synd. Bara han kunde betala det priset. Dock tror jag att vi är kallade till att helt och hållete lägga ner vårt liv för syndare, precis som Jesus gjorde.

Det finns många aspekter av kristen tro som verkar vara helt omöjlig för oss att göra. Det är också så, vi kan inte hela sjuka eller väcka upp döda med Guds kraft, utan Guds kraft.

2 pet 1:3 (Folkbibeln 2014)

Hans gudomliga makt har skänkt oss allt vi behöver för liv och gudsfruktan genom kunskapen om honom som har kallat oss med sin härlighet och godhet

Lyckligtvis har Gud redan gett oss allt vad vi behöver i Jesus. Det är så att när vi blir födda på nytt så flyttar den Helige Ande in i vårt allra djupaste inre och börjar att forma oss till sanna människor utefter Guds design. (1 mos 1:27)

För några år sedan var jag ute med Street Aid på evangelisation under en folkfest som då hette Gatufesten. Vi samlades i bussen innan för att be lite. Jag fick se en bild av en människa som kom hoppande på ett ben i gips. I blått gips. Jag såg var personen gick, hur den gick och detta blåa gips. Efter vi hade bett klart tänkte jag: ”Det där inbillade jag mig, det finns ingen som har ett blått gips.”

Det gick bara en kort stund sedan kom en kvinna och hoppade på krykor. Hennes ben var inlindat och i någon typ av blå plastskena som håll benet på plats. Jag hade aldrig reflekterat på det förut. Men tydligt var det att Gud ville nå ut till den här människan. Jag gick fram och berättade vad jag sett och att jag önskade att få be för henne. Hon blev helad av Gud där och då. Tack Jesus!

Johannesevangeliet 5:19-21

19 Jesus svarade dem: ”Jag säger er sanningen: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan bara det han ser Fadern göra. Vad Fadern gör, det gör också Sonen. 20 Fadern älskar Sonen och visar honom allt han gör, och större gärningar än dessa ska han visa honom så att ni blir förundrade.21 För liksom Fadern uppväcker de döda och ger dem liv, så ger också Sonen liv åt vilka han vill. 22 Och Fadern dömer ingen, utan han har överlämnat hela domen till Sonen 23 för att alla ska ära Sonen så som de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern som har sänt honom. 

Vi behöver inte ligga på våra knän och be att Gud ska gripa in, Gud jobbar redan. Det är bättre att vi frågar Gud vad han gör så att vi kan få följa med. Jag tror att vi måste våga öppna oss och överlåta oss som Guds tjänare. Jesus är exemplet som vi ska följa, men det viktigaste är att vi är i relation till honom. Om vi har en relation till Gud, där vi delar allt med honom. Ber om hjälp, pratar om strunt och bara umgås. Då måste vi förvänta oss att han också ber oss om ”hjälp.” Nämligen att vi sträcker ut handen och gör vår himmelske Faders vilja!

Liknelsen med äventyrsfältet.

Barnet grabbar tag i pappans hand och följer honom med stor förväntan in på nöjesfältet. Barnet vet att det finns massor med äventyr där inne. Allt från sockervadd till berg och dalbanor, spelhallar och mysiga caféer. Det känns i luften redan när man kommer in på nöjesfältet att här kommer det hända häfftiga saker. Så det i det kristna livet också, Guds ord ger oss en bild av nöjesfältet, vi ser vad det finns för häfftigt att förvänta sig. Mirakel, under och tecken. Kärlek och hopp. Vi greppar tag i Pappa Guds hand och låter honom leda oss igenom nöjesfältet.

Sen är det ju också så att det kommer vara en hel del promenerande mellan attraktionerna där inne. Om vi tänker oss hur otåliga barn är i jämförelse med deras föräldrar, särskilt på en sådan plats, så kanske vi kan få en liten inblick i hur otåliga vi är på Gud. ”Jag vill bli frisk NU.” ”Jag vill ha NU!” osv. Men det vi måste komma ihåg, som är otroligt viktigt är att på de där promenaderna med pappan så får barnet utveckla en relation till honom. De får prata om tålamod och andra dygder som man behöver för att kunna njuta av nöjesfältet. Relationen mellan barn och pappa kommer bestå mycket längre än upplevelserna på nöjesfältet. Det är relationen som är det viktiga.

Kanske kommer man fram till en särskilt skrämmande attraktion, den högsta berg och dalbanan på stället. Man kände sig väldigt modig  innan man såg den och visste att man skulle följa med pappa vart han än gick. Men nu när den står där och tornar över en, svindlande mot skyn. Då tappar man modet och kanske inte vågar trotts allt. Pappan kommer uppmuntra barnet att våga prova, att det inte är något farligt och att han åker med hela tiden. Det här är en liknelse på livet med Gud. Vi kan få följa med på äventyr i vardagen med honom. Det behöver inte vara på särskilda tillfällen, det kan få vara på arbetsplatsen eller på mataffären. Vi måste våga lyssna på vad Gud säger till oss.

Videon är inspelad av Micael Grenholm på en minikonferens i hans vardagsrum. 

Gärna gärningar, men räddning först.

Jag började läsa en ny bok idag. ”Evangeliet enligt Rom” av James G. McCarthy. I boken jämför McCarthy Katolicismens dogmer och läror med bibeln. Jag började läsa den här boken som en reaktion av att jag också läser ”Gud i Sverige” av Göran Hägg. Enligt Hägg verkar den första kristenheten i Sverige vara katolsk. Jag ser mycket i hans berättande som jag inte tycker stämmer överens med en biblisk världsbild. Evangeliet enligt rom lockade då på mig där den stod i bokhyllan. Men jag skulle hitta något som jag inte väntat mig..

McCarthy tar upp i kapitel 2 ”Rättfärdiggörelse för vuxna” ett argument utifrån Jakob 2:14-26. (sidan 47.)

”Jakob 2:24 ingår i ett resonemang, som omfattar 13 verser, Jakob 2:14-26. Avsnittet inleds med två frågor, som Jakob vill att läsarna ska fundera på: ’Mina bröder, vad hjälper det om någon påstår sig ha tro men saknar gärningar? Kan väl en sådan tro frälsa någon?’ (Jak. 2:14) Med andra ord: om man påstår att man har tro men lever utan att göra gott, är då tron äkta? Är man då frälst egentligen? I det följande verserna visar Jakob, att äkta tro tar sig i uttryck i goda gärningar. En tro som bara är prat kallar han för ’död.’ (Jak 2:17, 20)”

Det här stycket föregås av en längre redogörelse hur katolicismen ser på rättfärdiggörelse. Vilket innefattar en hel del gärningar, saker vi måste göra för att förtjäna frälsning. Sanningen är, precis som McCarthy försöker lyfta fram, att frälsningen är en gåva från Gud. Det ligger helt och hållet på honom och vi kan omöjligen förtjäna det.

Men efter vi har blivit födda på nytt, när vi har fått tagit del av Guds Ande så måste det bli en förändring i livet. Det är det här som talade till mig i texten, något jag har missat tidigare. Att Jakob talar om två typer av tro, en som bara är ord: ”Gå i frid, klä er varmt och ät er mätta.” En sådan tro är ingenting värt och kommer inte från Gud. Den andra sortens tro är en sådan som syns utan att man behöver skryta om den. Den Helige Ande leder oss till goda gärningar som Gud har förberett för oss att göra. Det kristna livet är en ”Full body contact sport” som Todd White brukar säga. Gud har massor med äventyr planerade för oss. Vi måste våga lita på hans ingivelse.

Jag är övertygad över att Gud talar till oss som är hans folk varje dag. Var och en av oss får maningar, men dom kan vara helt olika varandra. Det kan vara en stilla viskning, en känsla, en tanke, en inre fantasibild eller i vissa fall en tydlig röst. Gud vill ha en personlig relation till var och en av oss, det är därför inte så svårt att tänka sig att han väljer att ”tala” olika till oss.

Jag har personligen inte hört någon tydlig röst men jag har däremot känt en brinnande sensation i bröstet ackompanjerat med en övertygelse om att ”Den Helige Ande vill att jag ska göra det här.” – Vad det nu kan vara.

Vid ett tillfälle så vittnade jag för en kvinna och kände hur Den Helige Ande manade mig på det sättet. Jag sa till kvinnan: ”Jag måste få be för dig, annars tror jag att jag går under” Så starkt var det! Jag hittade inga bra ord att be, så jag bad mest något allmänt. Men kvinnan blev rörd, nästan till tårar. Senare, genom många andra blev hon frälst.

Vänner, vi måste våga lita på den där rösten. Vi måste lära oss urskilja hur Gud talar till oss och gå på hans ingivelser. Annars löper risken att vår tro dör!

Varje kristen behöver be och läsa sin bibel, jag tror även att fastan är något som är viktigt för oss. Annars hade Jesus sagt ”Om ni fastar…” istället för ”När ni fastar…” Det finns givetvis många anledningar till varför det här är viktigt. Men en sak tror jag är för att vi ska se hur det kristna livet ska se ut. Modellerat i Jesus och även hans lärjungar. Vad gjorde Jesus när han gick på jorden? Vad hände med dom som trodde på honom, gjorde dom samma saker? Kan jag göra samma saker?

Jesus helade människor. Hans lärjungar helade människor. Jag kan göra samma sak, många tror att de miraklerna bara var ämnade för att befästa tron i den första tiden efter Jesus död och uppståndelse. Nej, Jesus sa att Guds rike redan har kommit i och med honom. När vi tar emot den Helige Ande så har vi det riket på insidan av oss, vi är en del av det. ”Det är inte längre jag som lever utan Kristus i mig” proklamerad Paulus i Galaterbrevet 2:20. I mig själv kan jag inte göra mirakel, men i den nya naturen som Gud har gett mig kan han utföra mirakel igenom mig. Jag har sett detta hända genom mina egna händer! Jag har lyssnat på den lilla rösten inom mig och Gud har gjort mirakel. Det är häftigt!

Gud manar oss också att vara barmhärtiga och givmilda, att leva utgivande liv. ”Om du har två tröjor, ge bort den ena till den som behöver den.”

Jag tror vi måste samarbeta med Gud, vi måste våga lita på att han försörjer oss. Vi kan lita på att Gud talar till oss om vi har fått hans Ande. Gud har dessutom bevarat bibeln till oss, där han har talat till oss redan. Vi vet vad vi ska göra!

Kom till Jesus kors, säg upp dig från ditt eget skräp och acceptera hans inbjudan till evigt liv och ett liv i äventyr!

Islamofobi, Marcus Birro och näthat.

Det här med näthat har nog gått lite för långt nu tycker jag. Marcus Birro, som ofta är utsatt för hat har hamnat i blåsväder igen. Jag förstår inte riktigt vartifrån hatet mot Marcus kommer ifrån. Jag har läst lite av hans artiklar och krönikor, mycket handlar om Jesus, en del om hans alkoholproblem och alldeles för mycket om fotboll. Jag gillar inte fotboll, men om Marcus gör det så är det ju hans ensak.

Nydligen så har mitt Facebook flöde varit fyllt av kritisism mot Islam, vilket har stört mig något. Jag har några vänner som är muslimer och andra som är uppväxta som muslimer men valt att gå den sekulära vägen senare i livet. Ingen av dom har nånsin visat några aggresiva tendenser utan dom är väldigt hjärtliga och givmilda. Många av dom är företagsamma också, vilket är intressant och kul! Det behöver ju dock inte betyda att varje människa som är uppvuxen inom den religionen är sådana. Det är bara ett mönster som jag har märkt i min vänskapskrets.

Jag har köpt en Koran, den hamnade ganska snabbt i bokhyllan dock. Men nu är det nog dags att gräva fram den igen och se vad som faktiskt står där för det är inte pålitligt med sociala medier. Jag har även tittat på en föreläsningsserie på Youtube om Islam, visserligen vinklad eftersom personen som höll föreläsningen har konverterat från islam till kristendom. Jag har företroende för en del kristna och känner till den här killen sedan tidigare. Han gav en mycket mer nyanserad bild av islam än vad man hör om i media idag. Han pratade om något han kallade för ”Folk-Islam” som verkar vara väldigt bred i sin tolkning av religionen. Jag har fått smak för det här och känner att jag vill lära mig mer om religionen, så jag kanske återkommer i något annat blogginlägg framöver om islam.

Jag tror att det är viktigt att reagera mot tillexempel IS, men jag tycker också att det är viktigt att reagera mot SD. Jag tycker också det finns anledning att reagera mot F! och allt annat som är stötande av någon anledning. (Du kanske tycker annat är stötande än vad jag tycker är stötande, det är okej. Vi gillar olika.) Men det ligger en svårighet i kritik, för saker och ting är oftast långt mycket mer nyanserade än hur de framställs i media. Alla muslimer är inte terrorister, alla SDare är inte kristna, alla feminister hatar inte män – men det förekommer. Strider har utförts i religioners namn ända sedan tidernas begynnelse.

Jag läste lite på en annan blogg som hade sammanställt lite av det näthatet som Birro har fått utstå den senaste tiden.
(http://toklandet.wordpress.com/2014/11/09/lite-som-marcus-birro-fatt-pa-twitter/)

Jag vill inte säga varken bu eller bä vad gäller Marcus utlåtande om islam, för precis som jag har nämt tidigare, det är långt mycket mer nyanserat än 120 tecken. Men, för alla dom som påstår att Marcus tar på sig en såkladdad ”offerkofta” vill jag säga: Är det verkligen så? Marcus kritiserade en religion och ni på twitter svarar med att kritisera honom som person och hans religion, vissa har tillochmed mordhotat. Jag vet att det är enkelt att bakom en skärm gömma sig och jag vet att det är väldigt vanligt att det blir annat ljud i skällan när man står öga mot öga. Det tror jag vi alla har erfarenhet av. Hela den här händelsen får mig att tänka på min religionsgrundare Jesu ord:

Matteusevangeliet 7:3-5 SFB

Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga?  Och hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du har en bjälke i ditt eget öga?  Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga, så ser du klart nog för att ta ut flisan ur din broders öga.


Om man blir otroligt upprörd för att någon kritiserar religion och svarar genom att kritisera religion och dessutom person då är definitionen av det precis som Jesus säger: Hycklare!

Marcus Birro anklagas för att vara islamofob, precis som många andra i mitt facebook flöde, detta pågrundav korta kommentarer eller utlåtande om islam. Jag tycker vi ska stanna upp lite och begrunda utrycket ”fobi.” En fobi är en irrationell rädsla som kan uppstå på flera olika sätt. Oftast så har en orelaterad rädsla kopplats till saken. En bra liknelse är att läsa om John Watsons expriment med en liten pojke, där man satte fram en råtta och varje gång pojken vidrörde råttan så skrämde man honom genom att smälla ihop kastrulllock bakom honom, pojken utvecklade råttfobi. En irrationell rädsla kopplad till råttor alltså.  Man menade förövrigt att man hade kunnat bota pojken genom att låta honom stegvis träffa råttor i säkra miljöer men brydde sig aldrig om att testa det.

Vad är då Islamofobi? Det måste ju om vi definerar termerna rätt vara att man är irrationellt rädd för islam. Hur är det då med IS som vi läser så mycket om i media idag? Islamska Staten, om jag inte har missuppfattat är vad förkortningen står för. Om media ger en rättvis bild av vad dom gör i islams namn så vill jag påstå att vi har åtminstonde en anledning till att vara lite oroliga över islam. Igen, bara för att en grupp gör något ont i religionens namn betyder det inte att alla människor som utövar religionen är onda. Det vet jag allt för väl, eftersom jag är kristen själv och har hitintills inte mördat nån, tack och lov.

Det finns många paralleler här, Hitler menade sig strida i Guds namn, Kyrkan menade sig korståga i Guds namn, Vissa SDare menar sig ha en kristen tro – att säga att dom driver sin politik i Guds namn är väl att ta i. Pastorerna i knutby menade sig strida i Guds namn och IS menar sig också strida i Guds namn. Allah är ju bara den arabiska översättningen av Gud. Eftersom jag är kristen och är ganska väl inläst på vad Jesus sa så förstår jag att man kan ljuga och utnyttja Guds namn för sin egen vinnings skull. Det finns inga belägg i Nya Testamentet för att kriga till sig makt. ”Vänd andra kinden till” är anledningen till varför jag själv är pacifist. På samma sätt är det enkelt att utnyttja Guds namn inom islam för att strida till sig makt. Således kan man inte avfärda hela religioner och världsuppfattningar på vissa människors agerande. Man kan inte heller döma Guds existens utifrån människors betenden.

Jag hör ofta ateister skylla alla världens problem på religion, skulle vi bara avskaffa all religion så skulle det bli frid på jorden. Nå, jag överdriver lite i det så klart, men jag tror ni förstår min poäng.

Uppenbarligen finns ondska och uppenbarligen är vilken människa som helst kapabel till att sprida hat. Man måste lära känna religionen och människorna i den för att bilda sig en rättvis uppfattning. Man kan inte anta att man, eftersom man har gått ut gymnasiet (i bästa fall) har alla svar på alla frågor och sitter på den högsta pedistalen och ser allting klart och tydligt. Nej, det är långt, långt mycket mer nyanserat än vad vi får lära oss i skolan med religion, all religion. Jag brukar tänka på matte som en jämförelse, vi håller matte väldigt högt i det här landet och börjar studera det när vi är runt 7 års åldern och håller på tills det att vi går ut gymnasiet. Om man hänger med hela vägen så blir man extremt utbildad i matte! Man skulle också kunna börja med filosofi, religion eller liknande så tidigt och läsa det i 10 år, utan att tömma förrådet av information där. Vi får inte tro att vi kan allt, och med vår arrogans smutskasta människor.
Därimot är jag helt med på att vi ska ifrågasätta, vrida och vända på saker och ting för att komma så nära sanningen vi kan.

Och vi ska framför allt: Älska varandra. Jesus är en bra förebild, ”Älska Gud, Älska människor, Älska dina fiender” Älska, älska, älska.

Förlåt mig!

Jag kör taxi och ibland får man köra människor som är fulla, ibland glada ibland ledsna. Sist jag körde fick jag höra en man öppna sitt hjärta till en gammal vän. Han erkände något som han ansåg att han hade gjort fel. Problemet var att personen han hade gjort fel emot är död. Vännen försökte trösta honom och säga att han skulle tänka på de positiva istället för det negativa. ”Men jag kan inte släppa det, det grämer mig. Varje gång jag tänker på honom och varje gång jag ser dig så blir jag påmind om det”

Jag kände att det hängde ett ”Förlåt mig” / ”Jag förlåter dig”i luften, men det kom aldrig fram.

Power-of-ForgivenessDet fick mig att komma ihåg när jag var i Kenya, jag var väldigt sjuk och vi skulle hålla ett möte nånstans ute i bushen. Jag kände att jag var tvungen att erkänna ett gammalt misstag för Maria (Min fru), det verkligen tyngde mig och jag kunde inte vänta med det. Jag tog henne åt sidan och erkände mitt snedsteg och bad om förlåtelse. Hon förlät mig och jag kände hur hela den där bördan bara släpte ifrån mig. Man mig rådde mig att uppsöka sjukhus men jag kände en börda från Den Helige Ande för människorna i byn där vi var, de behövde få höra om förlåtelsens betydelse. Så vi hade mötet först, sen åkte jag på sjukhuset. (Jag överlevde.)

Jag lärde mig läxan där om förlåtelse, precis som bibeln lär på flera ställen, att inte förlåta blir till ett fängelse i mig. Jag gjorde nydligen ett annat snedsteg som krävde att jag bad om förlåtelse, men i min stolthet ville jag inte be om förlåtelse. Jag visste att jag gjort fel och att jag behövde söka försoning för det men istället valde jag att stänga in det. ”Ingen kommer få veta nått” ursäktade jag mig själv med, och jag hamnade i någon typ av mini-depression. Jag kände mig väldigt tygnd och tappade lusten till allt, jag ville helst bara vara ifred. Till slut svalde jag stoltheten och bad om förlåtelse och lyckligtvis blev jag förlåten och då kände jag hur humöret vände och jag började återfå livslusten igen. Många kanske avfärdar det här som fånigt eller töntigt, men det ligger verkligen något i detta!

Apostlagärningarna 3:19-20 BSV

”Ångra er därför och vänd om till Gud, så att ni får förlåtelse för era synder. Då ska en underbar tid av vila komma, och Gud ska sända Jesus, er kung , tillbaka till er.”

Matteus 6:14-15 BSV

”Ja, om ni förlåter dem som har gjort fel mot er, ska er Far i himlen också förlåta er. Men om ni vägrar att förlåta andra, kommer han inte att förlåta er era synder.”

Det är väldigt viktigt att be om förlåtelse från sina medmänniskor när man har gjort dem något, som sagt, annars blir det ett fängelse. Men det är ännu viktigare att be vår skapare om förlåtelse. Jag förstår att ämnet förlåtelse överlag är väldigt känsligt, man vill inte vara sårbar.

Dessa ouppklarade konflikter med medmänniskor blir en barriär mellan mig och Gud, det är synd! Han vill bortse från den och har strukit våra skulder genom Jesus på korset. Men han erfordrar att vi ber varandra och honom om förlåtelse för att de ska träda i kraft.

Det jag har upplevt alla de gånger jag har sökt Gud om förlåtelse är att precis som versen säger så har en ”Underbar tid av vila” kommit. Jag behöver inte, som min taxiresänar blev uppmanad till, ”bara” tänka positivt och försöka gå vidare. Jag kan verkligen få upprättelse och släppa det gamla och sträcka mig mot det som ligger framför.

Gud kan befria oss från all skuld. Be varandra om förlåtelse!

Psykologisk behandling och lärjungaskap

Jag jämför ett lärjungaskap mellan en äldre kristen och en yngre med en terapeut och klient situation utifrån en lärbok om psykologi ”Psykologi: Vetenskap eller galenskap?”

Man konstaterar att det viktigaste i behandlingen inom psykologi egentligen inte är vilket psykologiskt perspektiv man utgår ifrån utan hur bra relationen och målsättningen mellan terapeut och klient är. Här väcktes tanken för mig, ”Hm, det påminner om lärjungaskap! Kanske kan man lära sig något här?”

Boken tar upp ett exempel:
”På 1970-talet dominerades behandlingen av alkoholister i USA av att de utsattes för en konfrontation. Logiken var enkel: Om terapeuten med sin auktoritet och expertis talar om för patienten hur illa han/hon bär sig åt och belyser alla de negativa konsekvenser som drickandet har för patienten och alla runtomkring, kommer patienten till slut känna så mycket skuld och skam att han/hon slutar att dricka. Idag vet vi bättre. Att försöka övertala eller skrämma någon till förändring är mer eller mindre lönlöst, snarare försämras patientens tillstånd.”

image

”Turn or burn” Om vi skulle omvandla det till kristna termer. Många av oss förstår direkt att den här typen av tänkande inte fungerar. Jag måste erkänna mig skyldig till att tänka på det här sättet också. Bara en kristen får veta att det den gör är synd så kommer den sluta med det, men det är ju inte så. Det handlar om att precis som Jesus gjorde och som bibeln lär att: ”Bära varandras bördor.” (Gal 6:2) Jesus dog för oss på korset, och han var en tjänare intill döden. Han levde med sina klienter och lärde dem genom att göra och visa, samtidigt som han berättade för dem vad som är rätt och fel.

boken fortsätter med att säga att terapeuten och klientens ”allians” är väldigt viktig för att man ska kunna nå ett mål och göra framsteg.

”Den terapeutiska alliansen består av tre delar:
1. Klienten och terapeuten är överens om behandlingsmålet
2. Det finns en överenskommelse om vilka uppgifter som behöver genomföras under behandlingen för att nå målet.
3. Det uppstår ett känslomässigt band mellan terapeuten och klienten som underlättar samarbetet.”

Hur kan man då som terapeut åstadkomma en terapeutisk allians? Centralt är att upprätta en relation där patienten känner förtroende för terapeuten. En avgörande del i detta är att terapeuten visar respekt för patientens problematik. Det är viktigt att försöka se världen från patientens perspektiv och lägga grunden för en tillit som gör det möjligt för patienten att vara ärlig om hur han/hon upplever och tolkar världen. Dessutom är det viktigt att få patienten att känna förtroende för behandlingen, så att det finns en samsyn om vad som ska göras och varför man ska göra det. Även Patientens egenskaper verkar vara viktiga för möjligheterna att utveckla en god allians. Om patienten utanför terapin har svårt att utveckla och behålla goda relationer, verkar detta även vara svårt i terapin.”

Visst kan det vara så att vi inte alltid är överens med varandra i kristenheten om hur man ska ta hand om nya troende syskon. Ibland kanske vi glömmer att vi är en del av deras goda relationer, särskilt om vi vill ha eller har hamnat i en lärjungaskaps situation. Om vi har någon ”under oss” (Jag tror alla är lika i Kristus, men vissa är yngre än andra i tron.) så är det viktigt att tillämpa de här tre delarna, man kommer överens om slutmålet: Helgelse och himlafärd – som bara kan komma ur en djup och ärlig kärleksrelation med Gud, Fader son och ande. En gemensam syn på vad man som kristen praktiskt bör göra – och minnas att det är av nåd och inte av gärningar. Och sedan till det som för mig ringer som viktigast, ett känslomässigt band. Det är självklart, vi är ju nu syskon. Vem vill inte sina små syskon väl?

Att visa respekt för våra småsyskons problematik och försöka se det hela från deras perspektiv är något kristenheten ibland har varit dålig på. Man har predikat mot någon på håll men aldrig djupdykt i personen och investerat sitt eget hjärta i dennes hjärta.
När man diskuterar världsbilden, som olika hastigt förvandlas hos en nybliven kristen kan man ibland stöta på konflikter, vi har en fördel, vi kan se till bibeln och tillsammans fråga Gud hur vi ska förhålla oss. En sådan aktivitet stärker banden ännu mer. ”Pray together, stay together.”
Känna förtroende till Den Helige Ande är något som är viktigt för en ny kristen att få tag i, det är ju anden som leder oss och helgar oss. Ibland kan Gud leda oss igenom obekväma situationer. Om vi i det läget inte har tillit till honom kommer det bli en pers. Men Gud styrker oss genom alla våra svårigheter.
En sund gemenskap är väldigt viktig, vi behöver vår familj. Men samtidigt är det viktigt att den ny kristen lär sig att hantera sin tro bland sina gamla vänner, för Jesus sa: ”Dölj inte ljuset i er!”

Tro kommer från hjärtat.

Att försöka greppa det här med Gud genom att använda sinnet är lönlöst. Det finns ingen möjlighet att förstå Gud. Det finns ingen matematisk formel som kan beskriva Gud. Det finns ingen psykologisk studie som kan förklara hurdan Gud är. Det finns säkert ett par studier som visar hur vi relaterar till Gud och vilken del av hjärnan vi använder och kanske till och med slutsatser på varför det är så. Men Gud, honom kan vi inte greppa med det hjälpmedlet. På samma sätt kan inte Gud sättas under ett microskop och prövas på ett vetenskapligt vis. Vi vet ju att forskning fungerar på det sättet att man vill kunna göra upprepade försök och dra slutsatser kring det. Som med gravitationen till exempel, varje gång jag släpper mitt äpple (Grönt, Granny Smith – I’m a one apple kinda guy) så faller det till marken, hitills utan undantag. Således kan vi börja dra slutsatser kring gravitationen.
Vi kan inte testa Gud på det sättet för han verkar inte alltid på exakt samma sätt. Han har visserligen en karaktär som man kan lära känna, men han är fortfarande en person som har en personlighet som är långt mycket mer komplex och större än vad våra små avbilder i vår mänsklighet är. Därför kan omöjligt våra studier fungera på honom.

Med vår hjärna kan vi inte begripa vem Herren är, vi kan inte forska oss till det. Det vi kan göra är att se vad Gud har gjort. Vi kan se överallt omkring oss tecken på att detta universum vi lever i är designat. Vi kan se att Gud har skapat universum och förundras av dess mäktiga skönhet och komplixitet. Vi kan så beskåda ”Guds osynliga egenskaper” som Paulus uttrycker sig.
(Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt. Romarbrevet 1:20 SFB)

the-universe-the-universe-10732134-1728-1152

 

(Himlarna vittnar 
om Guds härlighet,
himlavalvet förkunnar
hans händers verk Psalm 19:2 SFB)

För min del så förändrade det allt, när jag insåg att Gud faktiskt finns. Då ställdes allting på sin spets. För det första fanns det ett hopp i livet, en liten glimt av ljus som jag grep tag i. Men för det andra så förändrades hela mitt liv, plötsligt fanns det någon att stå till svars inför. Alla mina gärningar ska bedömmas en dag. Åh, så mycket dumt jag har gjort…

Men, det var inte en hjärngympa som ledde mig fram till Gud, nej det var ett rop i mörkret efter honom. Jag tror det är likadant för var och en, man kan inte förvänta sig att förstå Gud genom vetenskap. Utan, du och jag, vi måste lära känna Gud genom en personlig relation. Han har uppenbarat sig, inte bara i skapelsen, utan också i Jesus Kristus och i det vi kallar för ”Guds ord” – Bibeln.

”Jaha! Hur vet du att du har rätt bok då?” Tja, jag behöver personligen inte mer belägg för det än att Gud har visat det för mig. Men för vissa är det inte så enkelt. Använd då hjärnan för att bygga en grund att stå på innan du litar på Bibeln. (Ja, jag kan säga redan nu att det finns tillräckligt med belägg för att lita på bibeln, men lita inte på mig. Kolla upp det själv.)

Du kommer dock för eller senare behöva lyda det här ordet om du vill komma nära Gud och bli frisatt från den skuld och från den trasiga tillvaro du lever i:

”Om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst. Ty med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst.” (Romarbrevet 10:9-10 SFB)

Och här ligger nyckeln, ”I ditt hjärta tror.” Det handlar alltså inte om att förstå allting, att gripa det med sinnet, utan att i hjärtat förtrösta och hoppas på Gud. När man vågar sätta sin tillit till Jesus och det han har gjort så kommer Gud visa sig trofast, om och om igen.

Jag har pratat om det förut, men ordet för tro i biblisk mening är: Tillit. Lita på Gud. Thats what its all about.

Gud finns, hans bud är på riktigt, hans nåd är på riktigt och även hans straff är på riktigt. Ta honom på allvar, tänk igenom det han har att säga och erbjuda – beräkna kostnaden, som Jesus säger och avfärda inte det här som trams. Är klassisk kristendom sann, så har du mycket mer att vinna än att förlora.